December
Tuesday 2 February 2010 photo 1/1
|
Random bild. Vinter. Mums. Eller inte.
Jag tänker skriva av mig, återigen. Precis som alla andra gånger. Jag förväntar mig inte att ni ska läsa, eller förstå. Eller hålla med, för den delen. Däremot, om ni läser och om ni förstår, vill jag ha en kommentar. Vill veta att jag inte är ensam. Vill veta att det är fler än jag som tycker som jag. Eller nåt.
Hur många gånger har ni tänkt ' Ingen känner mig, på riktigt' . Jag tänker så ofta. Det känns som att många känner delar av mig, men det är inte många som känner hela mig, alla mig. För det är sant, man är oftast på mer än ett sätt. Även om många nekar detta. Jag tror inte att man har en personlighet, samma personlighet mot alla man möter. Det funkar inte så. Man måste anpassa sig till världen. och det vet vi.
Så varför neka? Vad är dåligt med att ha flera sidor?
Iallafall, man tänker ofta att ingen känner en. Och man vet själv att man fejkar ofta, vid olika tillfällen. Antingen för att man måste eller för att man vill något.
Nu undrar ni vart jag tänker komma med detta, men håll ut, jag har en tanke bakom, en poäng som förhoppningsvis kommer fram på nåt sätt.
Jo, hur många gånger har ni inte tänkt ' Jag känner ju henne, hon gör bara så för det här och det här' . ' Åh jag vet precis varför hon gör så, så jävla uppenbart' etc etc. (Ni fattar min poäng.)
Eller, hur många gånger har ni sagt att ni känner någon för att ni är bra på att titta, bra på att se. ?
Exempelvis har jag en kompis som inte umgås med så många, han/hon har några nära kompisar och är nöjd med detta, jag umgås en del med denna person, jag tänker inte nämna något namn, även om ni ber mig. Personen är ungefär i min ålder, och vi är egentligen inte så lika. Iallafall, hon/han umgås ju inte med så många då, som sagt, men han/hon säger ofta att hon känner folk. Folk vi inte pratar med, folk vi inte umgås med, folk vi inte känner, utan som vi bara ser ofta. Hon/han säger att han/hon är bra på att titta, bra på att se. Bra på att förstå genom sina ögon.
Då undrar jag, hur kan du vara så säker på att du känner folk? Vad får dig att tro att dom är sig själva? Att dom är hundra procentigt ärliga i allt dom gör? Vad får dig att tro att dom är ärliga mot dig, när du bara spelar mot dom?
Varför tror vi hela tiden att vi är bättre än våra motspelare? vad vinner vi egentligen på det? Jag vet inte.
Men jag tänker ge dig ett förslag. Istället för att titta på folk, som du tittar på tv, var dig själv, sluta spela och bli vän med folket istället. Om du är ärlig och uppriktig mot dom kanske dom slappnar av och är lika ärliga tillbaka. Då kanske även dom slutar spela sitt fåniga spel och du kan säga att du känner dom. På riktigt.
Jag menar, kändisar på tv ser vi ju också hela tiden, och även om jag är bra på att se, betyder det inte att jag känner dom, eller hur?
Jag tänker skriva av mig, återigen. Precis som alla andra gånger. Jag förväntar mig inte att ni ska läsa, eller förstå. Eller hålla med, för den delen. Däremot, om ni läser och om ni förstår, vill jag ha en kommentar. Vill veta att jag inte är ensam. Vill veta att det är fler än jag som tycker som jag. Eller nåt.
Hur många gånger har ni tänkt ' Ingen känner mig, på riktigt' . Jag tänker så ofta. Det känns som att många känner delar av mig, men det är inte många som känner hela mig, alla mig. För det är sant, man är oftast på mer än ett sätt. Även om många nekar detta. Jag tror inte att man har en personlighet, samma personlighet mot alla man möter. Det funkar inte så. Man måste anpassa sig till världen. och det vet vi.
Så varför neka? Vad är dåligt med att ha flera sidor?
Iallafall, man tänker ofta att ingen känner en. Och man vet själv att man fejkar ofta, vid olika tillfällen. Antingen för att man måste eller för att man vill något.
Nu undrar ni vart jag tänker komma med detta, men håll ut, jag har en tanke bakom, en poäng som förhoppningsvis kommer fram på nåt sätt.
Jo, hur många gånger har ni inte tänkt ' Jag känner ju henne, hon gör bara så för det här och det här' . ' Åh jag vet precis varför hon gör så, så jävla uppenbart' etc etc. (Ni fattar min poäng.)
Eller, hur många gånger har ni sagt att ni känner någon för att ni är bra på att titta, bra på att se. ?
Exempelvis har jag en kompis som inte umgås med så många, han/hon har några nära kompisar och är nöjd med detta, jag umgås en del med denna person, jag tänker inte nämna något namn, även om ni ber mig. Personen är ungefär i min ålder, och vi är egentligen inte så lika. Iallafall, hon/han umgås ju inte med så många då, som sagt, men han/hon säger ofta att hon känner folk. Folk vi inte pratar med, folk vi inte umgås med, folk vi inte känner, utan som vi bara ser ofta. Hon/han säger att han/hon är bra på att titta, bra på att se. Bra på att förstå genom sina ögon.
Då undrar jag, hur kan du vara så säker på att du känner folk? Vad får dig att tro att dom är sig själva? Att dom är hundra procentigt ärliga i allt dom gör? Vad får dig att tro att dom är ärliga mot dig, när du bara spelar mot dom?
Varför tror vi hela tiden att vi är bättre än våra motspelare? vad vinner vi egentligen på det? Jag vet inte.
Men jag tänker ge dig ett förslag. Istället för att titta på folk, som du tittar på tv, var dig själv, sluta spela och bli vän med folket istället. Om du är ärlig och uppriktig mot dom kanske dom slappnar av och är lika ärliga tillbaka. Då kanske även dom slutar spela sitt fåniga spel och du kan säga att du känner dom. På riktigt.
Jag menar, kändisar på tv ser vi ju också hela tiden, och även om jag är bra på att se, betyder det inte att jag känner dom, eller hur?
Comment the photo
jag förstår va du menar =) bra skrivet!
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/xduracellkanin/441197412/
Visa toppen
Show footer