December
Friday 17 December 2010 photo 1/1
|
16 dec 2010
Flera parallella helvetten, ska det vara så? Räcker det inte med ett? Eller två? Varför många? Visst, vissa mindre än andra. men Ändå...
Största pusselbiten som saknas är du, eller är du där? Jag vet inte. Jag ser dig inte. Du ser inte mig. Vi ser inte varandra. Men jag vill se, jag vill se dig. Du är det bästa jag vet, det finaste jag har. Eller hade, kanske? Vart har jag dig nu? Hatar att prata i imperfekt. Förr hade jag dig vid min sida, den största pusselbiten av dom alla, i mitt liv. Du hjälpte mig med all annan skit, med mina helvetten. Men nu är jag ensam. Ensam kvar. Aldrig förr har jag frusit som jag gjorde nyss, har inte tinat än. Varken i kropp eller själ. Aldrig förr har jag känt mig så tom. Känt mig ihålig, död. Jag satt där utan att sitta där. Jag kände inte mina kroppsdelar, men visste inte om det berodde på kylan eller mig. Aldrig förr har jag frusit inifrån och ut på det sättet. Fysiskt o psykiskt, ensam kvar ute, mitt på gatan. Jag studerade mina markeringar när jag satt där. Det lilla ärret, de små, nästan osynliga ärren som bara jag ser, för jag vet att de är där. Blåmärkena, kylan, såren och sorgen i min kropp. Vem gjorde såhär mot mig? Var det jag? Var det verkligen det,? Varför minns jag det knappt då? Jag är inte mig själv när jag skadar mig, för vem vill egentligen skada sig själv? Vi är alla egoister. Jag känner hur jag faller, och ändå fortsätter jag. Jag hatar det. Den fallande känslan. När marken närmar sig snabbare och snabbare. Faller jag nu går jag sönder. Men jag kanske trivs med att vara trasig? Ibland tror jag nästan det...
Jag är trött på världens krav. Jag är trött på att inte klara av kraven. Trött på att misslyckas. Är det dags att ge upp? Skolans krav, pappas krav, rådas krav, mina krav, kompisarnas krav, dina krav. ALLA vill något, och alla tillsammans är för många. Jag pallar inte trycket. Märker ni inte det? Det finns ju en anledning till varför mina resultat går i nerförsbacke... Det är inte för att skolan är sämre eller för att kompisarna är flummigare, det är inte ens för att jag suger. Det är för att jag inte får ihop någonting. 1 + 1 = 3. 2 x 2 = 10. Fattar ni? Förstår ni? Ser ni? Hjälp.
Största pusselbiten som saknas är du, eller är du där? Jag vet inte. Jag ser dig inte. Du ser inte mig. Vi ser inte varandra. Men jag vill se, jag vill se dig. Du är det bästa jag vet, det finaste jag har. Eller hade, kanske? Vart har jag dig nu? Hatar att prata i imperfekt. Förr hade jag dig vid min sida, den största pusselbiten av dom alla, i mitt liv. Du hjälpte mig med all annan skit, med mina helvetten. Men nu är jag ensam. Ensam kvar. Aldrig förr har jag frusit som jag gjorde nyss, har inte tinat än. Varken i kropp eller själ. Aldrig förr har jag känt mig så tom. Känt mig ihålig, död. Jag satt där utan att sitta där. Jag kände inte mina kroppsdelar, men visste inte om det berodde på kylan eller mig. Aldrig förr har jag frusit inifrån och ut på det sättet. Fysiskt o psykiskt, ensam kvar ute, mitt på gatan. Jag studerade mina markeringar när jag satt där. Det lilla ärret, de små, nästan osynliga ärren som bara jag ser, för jag vet att de är där. Blåmärkena, kylan, såren och sorgen i min kropp. Vem gjorde såhär mot mig? Var det jag? Var det verkligen det,? Varför minns jag det knappt då? Jag är inte mig själv när jag skadar mig, för vem vill egentligen skada sig själv? Vi är alla egoister. Jag känner hur jag faller, och ändå fortsätter jag. Jag hatar det. Den fallande känslan. När marken närmar sig snabbare och snabbare. Faller jag nu går jag sönder. Men jag kanske trivs med att vara trasig? Ibland tror jag nästan det...
Jag är trött på världens krav. Jag är trött på att inte klara av kraven. Trött på att misslyckas. Är det dags att ge upp? Skolans krav, pappas krav, rådas krav, mina krav, kompisarnas krav, dina krav. ALLA vill något, och alla tillsammans är för många. Jag pallar inte trycket. Märker ni inte det? Det finns ju en anledning till varför mina resultat går i nerförsbacke... Det är inte för att skolan är sämre eller för att kompisarna är flummigare, det är inte ens för att jag suger. Det är för att jag inte får ihop någonting. 1 + 1 = 3. 2 x 2 = 10. Fattar ni? Förstår ni? Ser ni? Hjälp.
Visa toppen
Show footer