Jag vet inte vad jag ska göra nu.
Allt bara surrar i huvudet på mig ang allting och jag har ingenstans att vända mig.
Jag känner mig så jävla sårbar hela tiden när jag bara sitter här hemma.
Är inte van vid det här.
Jag får panik rent ut sagt!!
Musiken får mig att gå.
Musik i mina öron kan få mig att gå hur långt som helst.
Jag bara sjunger rakt ut i takt med att jag går. Jag känner inte att jag nuddar marken, jag liksom flyter fram hela tiden. Fort fort fort hela tiden.
Kommer jag någonsin att nå det målet jag söker?
Vad det nu är...

Jag vet PRECIS vad det är du går igenom gumman.
Jag hamnade i trubbel när jag mådde dåligt, för det är lätt att vända sig och söka tröst hos fel människor. Men du vet att du har alltid mig att prata med! *krama*

Jag tror målet är att finna meningen med sin egen existens. Att hitta var man hör hemma, att umgås med dem man kan umgås med för umgängets skull. Att nå en form av inre fulländning. För egen del har jag långt kvar, ett av delmålen är i alla fall att flytta hem till Göteborg, där finns den miljö jag söker och jag har redan minst en vän jag kan umgås med enbart för umgängets skull. Fan vilken jävla hemlängtan jag har just nu... funderar fan på att bli tidningsbud igen, sju dagar i veckan och leva på minimal inkomst som räcker till hyran och mat men inte mycket mer. Fast en arbetsvecka på 14 timmar är inte mycket att hurra för men fan mycket bättre än 40 timmar tycker jag.