May
Wednesday 10 September 2008 photo 1/1
|
Sakta sjunker jag ner i stolen, halvt paralyserad, halvt suckande.
- jag orkar inte mer nu... intalar jag mig själv, fastän jag inte alls vill häva ur mig den envisa meningen återigen.
Det tar säkert flera minuter innan jag återvänder till verkligheten med ett ryck. Vad var det som väckte mig? Det bekanta surrandet i knät av mobiltelefonen vid ett ankommande sms.
Med ett skrik så kastar jag telefonen bort mot soffan, den hamnar bakom en stor kudde. Jag vill aldrig mer ta i den, vill aldrig mer bli påmind.
Men likt förbannat så tar min nyfikenhet och det lilla hopp som jag har kvar i mig överhanden och sakta reser jag mig, torkar bort tårarna och staplar de 4 stegen bort till soffan och börjar leta fram telefonen igen.
Kan det vara... skulle det kunna vara, nej det kan inte vara så...
Besvikelsen slår mig i ansiktet som en vägg och samtidigt som jag förbannar mig själv för att vara så godtrogen så faller mobilen ur mina händer och landar med en duns på det kalla golvet.
Helvete!, jag skriker rakt ut så det riktigt värker i lungorna.
Jag är rädd, så jävla rädd.
Och jag gråter, dessa förbannade tårar som jag hatar! Och det finns ingen hejd på dem heller, förbannat. Ögonen värker och kroppen skakar som ett tecken på att jag måste ta mig samman snart annars kommer den säga ifrån på sitt sätt.
Jag känner mig så jävla liten. Den glödande energin som jag var uppbyggd av har lämnat mig, dragit på semester, pekat finger åt mig, ja välj själv. Suck.
En sista kraftansträngning, jag går ut i köket, tänder en cigg och andas in den farliga röken djupt i lungorna. Nästan skrattretande att en livsfarlig cigg är en av de få saker som kan få en att må bra när man känner sig hjälplös. Vad är det för fel på mänskligheten...
Jag vet inte och jag skiter ärligt talat i vilket. Det är mörkare nu igen.
Mina ögon är mörkare. Jag intalar mig själv att aldrig mer återvända. Men jag vill! Det finns inget jag vill så mycket som att återvända och känna den där glöden inom mig igen, känna att jag är complete... Men jag orkar inte, inte en gång till. Inte nu...
Du ser mig inte, du finns inte. Ditt ansikte berättar inte för mig, din kropp känner mig inte.
Damn, jävla tankar. jag borde gå och sova.
Men väl i sängen så kommer paniken spridandes inom mig igen. Pipet som kommer ur mina lugnor är all den kraft jag har kvar att skrika. Gråten är hysterisk men energin räcker inte till längre och tårarna stannar där de bildas.
I flera timmar stirrar jag upp i taket och tänker på ingenting. Låten som gått på repeat hela dagen i mitt huvud börjar tona ut och likaså min vilja att hålla mig vaken.
Jag vet inte om jag är vid liv, eller om jag bara andas längre.
Det är mörkare nu igen. Ta mig härifrån...
En sista suck.
Om du bara ville förstå.
Do you think it´s cool to walk right up to take my life and fuck it up. did you?
Well, did you...
Annons
Comment the photo
Mars101
Thu 11 Sep 2008 15:58
Jag kan inte din historia, jag vet inte vad det handlar om. Men jag förstår känslan och jag hoppas verkligen det blir bättre snart. Ingen förtjänar att må så.
Ewilita
Thu 11 Sep 2008 03:57
Jag hinner inte läsa, men du är vacker!
Om 1½ timme åker jag, buss till umeå och sen flyg till Turkiet... ha de så bra medan jag är borta! :) Puss!!
Om 1½ timme åker jag, buss till umeå och sen flyg till Turkiet... ha de så bra medan jag är borta! :) Puss!!
Xiibalba
Wed 10 Sep 2008 21:59
Att jag fick dig att känna så ger mig väl ingen rätt att prata med dig om det egentligen men det suger verkligen :/
Rätt åt mig förmodligen.
Rätt åt mig förmodligen.
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/xiibalba/265091288/
Visa toppen
Show footer