En ung kille vankar nervöst av och an utanför förlossningsrummet där hans fru ligger för att föda deras första barn. Efter ett tag kommer förlossningsläkaren ut med bekymrad min. -"Tyvärr är det en rätt så komplicerad födsel och jag är rädd... att barnet har en del defekter, men det kommer säkert att gå bra", säger läkaren och går tillbaks. Den unge killen blir givetvis ännu mer nervös men intalar sig själv att huvudsaken är att ju barnet överlever. Efter ytterligare en stund som känns som evigheter kommer doktorn ut igen. -"Jag är ledsen", säger han, "det är lite värre än vi trodde från början, alla lemmar är väl inte med... men han är förlöst så det bästa är att du följer med in och ser själv". Killen får panik och medans de är på väg så nästan skriker med gråten i halsen: -"Men han lever väl fortfarande?!" -"Ja absolut, han lever och mår bra och kommer leva lika länge som vem som helst", säger doktorn. De kommer in in i salen där han ser sin fru ligga helt utslagen i sängen. -"Men var fan är mitt barn??!", skriker han förtvivlat medan han med stirrig blick tittar sig runt i rummet. -"Där..." säger doktorn och pekar på ett litet bord där det enda som syns är ett jävligt stort öra. -"v-v-vva fan menar du?", stammar killen fram. -"Jag är rädd att det är allt som är kvar av ert barn, men som jag sa så lever han och mår bra, det är väl huvudsaken?!", säger doktorn medlidsamt. Killen blir förstås helt förtvlivlad, men efter ett tag tar han sig samman och går fram till förlossningsbordet, kupar handen och böjer sig fram över örat och säger med en röst som knappt bär och tårar som sakta rinner nerför kinderna: "Det spelar ingen roll hur du ser ut, du är vårt enda barn och vi kommer att älska dig över allt annat på jor.." Då känner han doktorns hand på axeln och hör med medlidande röst: -"Jag måste ursäkta...men er son är döv

Annons

The photo has no tags

September 2011