Tuesday 14 April 2009 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
vänner, ni som bryr er; läs. För jag vet inte vad jag ska göra längre.
har jag någonsin gjort något som du
varit stolt över mig för?
<span style="font-family: tahoma,arial,helvetica,sans-serif;">har jag?! För isåfall kan du väl sätta dig ner en stund med mig,
berätta hur stolt du är över mig, hur mycket du älskar mig,
och att du aldrig ångrar att jag kom till. Jag fattar inte varför
du jämt ska ta till hot så fort ingenting går som du vill, eller att jag
gör som du vill. Ända sen barnsbenen har du aldrig gett mig en chans
att få glömma hur smärtan känns. Du säger att du inte menar
alla idiotiska ord som du brukar kalla mig. Men du gör det gång
på gång. Vad förväntar du dig egentligen? Att jag ska bara le,
titta bedjande på dig och säga lugnt åt dig att du ska sluta?
Det är just det jag gör! Jag gråter, jag kan inte visa något annat det.
Du har gjort mig svagare än vad jag redan är, redan var. Känslan
av att vara rädd för dig, det går inte att beskriva. Så många gånger
som jag har suttit gråtandes framför dig, förklarat hur mycket
du har gjort illa mig. Alla gånger du sagt att aldrig göra om samma sak,
men du håller aldrig löftet. Jag törs inte skrika, du kanske hör mig och
bara låter mig falla. Jag törs inte gråta, men jag gör det ändå, för halsen
hanterar inte den stora klumpen. Vet du? Om vi hade varit änglar,
hade mina vingar brutits av för längesen, pågrund av dig. Du hade slitit
isär dem, låtit dem smulas sönder. Och jag hade stått kvar tomhänt,
stum, tittat på hur dem skulle ha försvunnit. Jag hade inte gjort något,
för jag kan inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Förut kunde jag tänka, skriva
ner allt på ett papper. Men du hittade min dagbok, rev ut alla sidor
och slängde mina minnen. du tog dig inte tid att ställa frågan vad allting
jag skrev ner där, handlade om. Du tog förgivet. Precis som du har gjort
med mig hela livet. Tror du att min kropp kan hantera alla slag? Alla sår,
rivmärken, blåmärken? Det syns, det känns, det svider. I vissa stunder vill
jag att du ska hålla om mig hårt, säga att du är ledsen för allt som hänt,
säga att du aldrig någonsin kommer svika allt du lovat mig. Ge mig trygghet,
ge mig glädje, ge mig lycka. Kommer jag någonsin få uppleva allt det, så länge
du finns? Förlåt att jag inte är perfekt. Om man fick välja hade jag kunnat bli
allt du vill att jag ska vara. Men det går inte att välja. Jag kan inte leva upp
till önskeflickan du vill att jag ska vara. Jag kan bete mig hårt, tufft, skrikandes.
Jag kan bete mig ömt, mjukt, lent. Men det duger inte. Det kommer aldrig att
duga för dig. Jag ber till en Gud som inte hör mina böner. Jag hoppas på
änglar som inte finns runt omkring.
Jag orkar inte mera. Jag vill inte leva med det du har i tankarna. Jag kan inte.
Du ger mig ingen luft. Jag vill bara ha tillbaka allting som du en gång tog
från mig. Jag vill inte gråta framför dig mera, jag vill inte falla ner på mina
knän och be om att du inte ska göra mig illa. Jag vill leva. Jag vill andas.
Jag vill sväva.
så snälla, lev som ängeln som jag pratade om, och ge tillbaka mina vingar
har jag någonsin gjort något som du
varit stolt över mig för?
<span style="font-family: tahoma,arial,helvetica,sans-serif;">har jag?! För isåfall kan du väl sätta dig ner en stund med mig,
berätta hur stolt du är över mig, hur mycket du älskar mig,
och att du aldrig ångrar att jag kom till. Jag fattar inte varför
du jämt ska ta till hot så fort ingenting går som du vill, eller att jag
gör som du vill. Ända sen barnsbenen har du aldrig gett mig en chans
att få glömma hur smärtan känns. Du säger att du inte menar
alla idiotiska ord som du brukar kalla mig. Men du gör det gång
på gång. Vad förväntar du dig egentligen? Att jag ska bara le,
titta bedjande på dig och säga lugnt åt dig att du ska sluta?
Det är just det jag gör! Jag gråter, jag kan inte visa något annat det.
Du har gjort mig svagare än vad jag redan är, redan var. Känslan
av att vara rädd för dig, det går inte att beskriva. Så många gånger
som jag har suttit gråtandes framför dig, förklarat hur mycket
du har gjort illa mig. Alla gånger du sagt att aldrig göra om samma sak,
men du håller aldrig löftet. Jag törs inte skrika, du kanske hör mig och
bara låter mig falla. Jag törs inte gråta, men jag gör det ändå, för halsen
hanterar inte den stora klumpen. Vet du? Om vi hade varit änglar,
hade mina vingar brutits av för längesen, pågrund av dig. Du hade slitit
isär dem, låtit dem smulas sönder. Och jag hade stått kvar tomhänt,
stum, tittat på hur dem skulle ha försvunnit. Jag hade inte gjort något,
för jag kan inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Förut kunde jag tänka, skriva
ner allt på ett papper. Men du hittade min dagbok, rev ut alla sidor
och slängde mina minnen. du tog dig inte tid att ställa frågan vad allting
jag skrev ner där, handlade om. Du tog förgivet. Precis som du har gjort
med mig hela livet. Tror du att min kropp kan hantera alla slag? Alla sår,
rivmärken, blåmärken? Det syns, det känns, det svider. I vissa stunder vill
jag att du ska hålla om mig hårt, säga att du är ledsen för allt som hänt,
säga att du aldrig någonsin kommer svika allt du lovat mig. Ge mig trygghet,
ge mig glädje, ge mig lycka. Kommer jag någonsin få uppleva allt det, så länge
du finns? Förlåt att jag inte är perfekt. Om man fick välja hade jag kunnat bli
allt du vill att jag ska vara. Men det går inte att välja. Jag kan inte leva upp
till önskeflickan du vill att jag ska vara. Jag kan bete mig hårt, tufft, skrikandes.
Jag kan bete mig ömt, mjukt, lent. Men det duger inte. Det kommer aldrig att
duga för dig. Jag ber till en Gud som inte hör mina böner. Jag hoppas på
änglar som inte finns runt omkring.
Jag orkar inte mera. Jag vill inte leva med det du har i tankarna. Jag kan inte.
Du ger mig ingen luft. Jag vill bara ha tillbaka allting som du en gång tog
från mig. Jag vill inte gråta framför dig mera, jag vill inte falla ner på mina
knän och be om att du inte ska göra mig illa. Jag vill leva. Jag vill andas.
Jag vill sväva.
så snälla, lev som ängeln som jag pratade om, och ge tillbaka mina vingar
Comment the photo
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
vad du än gör, hur du gör de, eller vem du är. så är du en ängel.
jag är stolt över dig, för du fick mig att kämpa, du fick mig att inse verkligheten.
men du är ju sur på mig, så det spelar ingen roll vad jag säger.
du fick mig att vilja leva, du fick mig att skratta när ingen annan lyckades med det, du pratade med mig när jag mådde som sämst, du fanns för mig, du stöttade mig genom allt, och du gav aldrig upp.
När du var min "palm" och vi ringde till snyggingen Björn var jag stolt över oss båda för vi vågade förnedra oss själva så mycket.
Alla gånger du har varit stark trots det som hänt dig och alla gånger du orkat med allt,
så har jag varit stolt över dig.
Och jag är stolt över den tiden då vi var tightare än tightast.
Jag kommer aldrig glömma det. Och sanningen är att jag tänker på det rätt ofta.
Du är väldigt bra Lanah, glöm inte det.
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
jag vet inte vad jag ska skriva..
Vill kunna hjälpa dig,
vill kunna ta bort all din smärta,
vil kunna få dig att le och vet att du menar dt.
Jag vill att du ska må bra Lanah, du förtjänar dt! <3
Även om jag inte vet vad som har hänt så vill jag inte att du ska må dåligt!
finns ett telefonsamtal bort hjärtat, dygnet runt, året om!
jag älskar dig lanah <3
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/yeslaliz/355782454/