Kalla mig vad ni vill, konstig, galen, knäpp, irriterande, jobbig, rolig, osv.
Men det är sådan jag är, jag är inte som alla andra, jag är jag. Och om jag har någon sort sjukdom? Det har jag säkert. Eller om det är min psykiska ohälsa som är problemet. Jag vet inte, men jag trivs för det mesta med mig själv och vill inte förändra mig, därför är jag lite rädd för att börja med p-piller elller p-stav, jag är rädd att jag inte blir jag längre. Jag är rädd att jag blir tråkig, tjurig, trött osv. pga det.
Jag har väldigt stora humörssvängningar, jag är på topp ena sekunden och andra vill jag bara lägga mig ner och skrika i 100 år. Ja, lite problem har väl alla?
Förra året mådde jag riktigt dåligt, särskilt på hösten, vet inte om det märktes av? Jag gjorde slut med Martin(bra eller dåligt beslut funderar jag fortfarande på...), blev tillsammans med en kille på skolan, mådde verkligen skit och hade planer på att bara ta livet av mig, men gjorde det inte för jag var rädd, rädd för allting. Jag ville inte dö, men jag ville heller inte leva.
På nyår söp jag mig så full att jag inte kunde stå på benen, hemma hos Kim(skitpinsamt, men får väl skylla mig själv). Några dagar efter kände jag hur glad jag var, jag vet inte riktigt vad som hände, men jag blev helt plötsligt väldigt glad och lycklig. Även när Kim gjorde slut med mig så kände jag mig lycklig, även om jag var ledsen över att det tog slut, men sånt är livet.
Jag var singel ett tag och jag kände att psyket började ta över igen och att demonerna i min skalle började komma tillbaka sakta. Mådde ganska dåligt under sportlovet, men pratade lite med en ledare om mitt liv osv(i en skidlift, jättebra ställe att prata på, men det bara blev så..). Kände att det lättade lite iallafall.
Mina demoner ja, det är något som förföljt mig sen 6:e klass, kanske till och med tidigare. Jag vet inte, dom har alltid tryckt ner mig, därav mitt skitdåliga självförtroende. Blyg har jag alltid varit, dåligt självförtroende beror nog på vad dom i skolan gjorde mot mig. Ända sen min mamma dog så har folk sett snett på mig känns det som, det blev ju inte bättre av att min syster tog livet av sig hromåret. Det är som att jag kan höra deras snack i mitt huvud om hur konsig jag är. Det är inte mitt fel att jag inte har en hel familj, det är ingens fel.
Jag är så sjukt avundsjuk på folk som har både föräldrar och mor/far föräldrar i livet. Jag skulle kunna göra vad som helst för att ha det så. Men jag är tacksam för det lilla jag har kvar. Och vet ni vad? Även om jag är ledsen ibland, så är jag ändå lycklig.
Jag blev tillsammans med en annan kille från skolan för ca 2 månader sen, och jag kan säga att det tog lång tid innan jag förstod att han är någon jag vill vara med. Jag var lite småkär i han i typ ettan, men det tonade bort med tiden. Sen efter sportlovet så började vi umgås mer och mer, och jag var jätteosäker om det verkligen skulle hålla om vi blev tillsammans. Jag var lite rädd att det bara ska hålla en liten stund, och det är jag fortfarande. Jag är rädd att det kan ta slut på ett ögonblick. Jag älskar honom mer än något annat, och vill verkligen inte vara utan honom, han har fått mig att förstå det roliga här i livet, och jag kan nog inte bli gladare än vad jag är nu. Att jag mår lite dåligt psykiskt är nog något jag kommer få leva med hela livet. Jag är så sjukt glad att jag hittade just honom.. Eller han hittade mig, så jag hittade honom. Eller något...
Jag kan nog inte va mer tacksam över allt jag har;
Jag har sjukt bra kompisar!
Jag har en sjukt bra pojkvän!
Jag har en sjukt bra häst!

Och bara en reminder, jag är ingen attention-whore. Då hade jag bara skrivit om hur synd det är om mig osv. jag gillar bara att skriva av mig ibland. :)

Annons

The photo has no tags

Camera HTC One V

Focal length 3 mm

Aperture

Shutter

ISO 301

Date

July 2016