Monday 12 October 2009 photo 2/2
![]() ![]() ![]() |
Hjärtat slog hårt mot mitt bröst och lungorna gav nästan upp bara av tanken på att dra in syret runt om mig. Fötterna kändes stora och tunga då jag tvingade dem att fortsätta springa. Jag jagades, men av vem och varför? Det enda jag visste var att personen bakom mig inte orkade springa mycket längre i detta tempo, eftersom han börjat sakta in.
Det var som att se en skräckis, man visste att det var korkat att titta bak, men det var oundvikligt. Skräcken som drar genom kroppen, nästan tvingar en att vända huvudet bak för en snabb titt. När man väl blir jagad för livet kan man egentligen inte förvänta sig mindre än att man sneglar efter den som så gärna vill ha ihjäl en.
Mannen som sprang bakom höll fortfarande ett stadigt grepp om den blänkande metallbiten i handen, som jag var helt säker på att det var en kniv. Trots att mannen kommit efter en bit, vågade jag inte stanna ens en sekund för att andas. Jag kände hur mycket jag verkligen behövde syret och så klart saliven som försvunnit, men det var ju inte så konstigt. Trots att jag var i toppform så var jag helt slut. Halsen var som ett sandpapper, jag sprang med öppen mun och självfallet blev det snustorrt.
Jag var säker på att jag kunde skogen nästan utantill, men jag hade fel. Istället för att bege mig mot den lilla byn hade jag fortsatt att springa djupare och djupare in i skogen.
Ljudet av regnet som slog mot löven ekade högre och högre i mina öron och påminde mig om att jag var genomvåt. Kläderna slickade sig fast mot min hy, jag kunde till och med känna min tjocka yttertröja igenom det tunna linnet jag hade under. Men det var inte det värsta, även om jag kunnat hålla inne flämtningarna och klättrat upp i ett träd eller något, så hade mina skor avslöjat var jag befann mig. De gav nämligen ifrån sig små smackljud för varje steg jag tog.
Högt uppe i träden hoade några ugglor och vinden tjöt sig fram intill dem.
Hur hade allt detta egentligen börjat? Jag hade varit ute på min dagliga joggingtur, jag hade ju inte ens märkt att mannen joggat med mig in i skogen. Tanken på att fler människor också joggade på kvällarna slog mig, men ingen hade någonsin förr sprungit in i skogen så här sent som mig. Mannen hade på det sättet fånga min uppmärksamhet.
I en stund som denna önskade jag mer än allt annat att jag som yngre vågat titta på alla dessa sorters skräckisar. Då hade jag i alla fall vetat vad jag inte borde göra i ett läge som detta. Trots att jag blundat genom alla filmerna var det tre saker jag visste.
Ett; Titta aldrig bakåt. Två; Det är meningslöst att skrika, ingen hör dig ändå. Tre; Vad du än gör, snubbla inte.
Det var lättare sagt än gjort, när jag gett mig ut hade klockan redan varit ganska mycket och jag visste att jag bara skulle hinna med en kort runda innan det mörknade. Men det stoppade inte mig, att hålla min kondition i toppform var något viktigt och nu var jag mer än någonsin tacksam för det.
Himlen hade hunnit mörkna, det enda som tog sig förbi de stora trädklungorna var ljuset ifrån månen.
Min kropp stod inte ut längre! I säkerligen två timmar om inte mer, hade jag sprungit för allt vad jag orkade och det blev för mycket. Benen värkte och musklerna drog sig samman i massvis med kramper.
Hur orkade mannen springa? Varför hade han inte bara gett upp när han märkt att jag kunde springa mer än en halvtimme?
Jag fuktade mina läppar med det lilla saliv min mun hade kvar. Gav inte mannen upp inom fem minuter, skulle han hinna ikapp mig. När jag inte trodde det kunde bli värre, försvann månen in bakom molnen och gjorde det nästan helt omöjligt att se marken jag sprang på. Men trots det så hindrade det inte mig från att springa, inte än i alla fall! Jag kan inte låta det ske, det var inte så här jag ville dö! Dö, bara tanken på det gav mig rysningar som skakade om hela kroppen.
Jag kände mig dum, nej idiotisk när jag sneglade bakåt. Men till min förvåning var mannen borta, eller rättare sagt han syntes inte till. Dolde mörkret honom eller hade han gett upp efter så här lång tid? I sådant fall vill jag säga tack gode gud!
Men innan jag hann vända fram blicken igen, snubblade jag över en av alla rötterna som stack upp ur marken. Jag hann inte ens reagera innan jag låg med kroppen tryckt till den lätt fuktiga marken. Med en ömmande kropp tryckte jag mig med hjälp av händerna upp med kroppen från marken. Jag lyfte på huvudet och spottade ut det enstaka löv som tagit sig in mellan mina torra läppar. När jag väl började vända på kroppen för att ställa mig upp sved det till i mitt vänstra smalben och jag kände hur jag skrapat upp det på något vasst, för benet kändes varmt och som om något rann ner för det, blod.
Min kropp frös till, vad skulle jag göra nu? Under alla timmarna hade jag klarat mig fint utan att ramla, men nu helt plötsligt var jag bara tvungen? Som i en dum gammal skräckfilm! Om mannen befann sig i närheten skulle han säkert ha hört mitt stön då jag föll till marken.
Tyst satt jag stilla och försökte höra om det befann sig någon i närheten av mig. Det var tyst, det ända man kunde höra var ljudet av vinden som tog sig förbi alla trädtopparna. Den oändliga jakten var äntligen över, mannen var borta. Med smärtsamma rörelser lade jag mig ner med ryggen mot den löviga marken. Lättat suckade jag ut och drog handen över munnen.
Men mot allt jag hoppats på hörde jag ett plötsligt prasslande mellan löven och grenarna på marken, det var två tunga steg som tog sig fram. Min kropp fylldes av skräck och jag kunde knappt hålla inne ett skrik. Jag satte mig hastigt upp och ångrade mer än allt annat att jag inte rest mig direkt och sprungit vidare. Jag är för ung för att dö, jag har inte ens hunnit bli nitton än!
Men plötsligt fylldes min kropp av något annat än rädsla, det var en gnutta hopp. Max en minut bort fanns ett hus eller en stuga, det var svårt att avgöra just nu, men jag är räddad! Om jag bara orkade resa mig upp och springa dit, skulle någon ens öppna för mig då? Vem är egentligen så dum och öppnar för en främling, så här dags på kvällen?
Min tanke avbröts då jag hörde hur mannens tunga andetag närmade sig. Kroppen stretade stängt emot när jag gjorde ett försök att resa mig, men det var min enda chans att överleva denna hemska kväll. Så snabbt övertalade jag min kropp att göra mig denna tjänst och springa för allt vad benen orkade mot huset. Med ett djupt andetag och sammanbitna käkar reste jag mig upp på mina ostadiga ben och sprang med riktning mot huset.
Vägen till huset kändes oändligt, det var ju inte långt borta så varför kändes det meningslöst att springa dit?
Vinden drog hårt i mitt hår, det var som om den ville stoppa mig. Hindra mig från att komma dit. En inre viskning varnade mig från att springa mot huset, det kanske var för att i skräckfilmer springer offert ofta in i mördarens hus och gömmer sig där. Skulle jag bara ge upp eller springa den sista biten?
Jag ska överleva, jag ska ta mig dit om så benen ger vika och jag måste krypa ska jag dit! Och det gick snabbare än vad jag förväntat mig, det var kanske bara min inbillning som skrämt mig från att springa allt vad jag orkade hit. Men i vilket fall som stod jag på terrassen! Jag hade tillslut varit så full av panik och beslutsamhet att ta mig hit.
Jag upprepade hårt mina slag mot dörren.
Månen klev åter fram genom träden och lyste upp marken. Min inre röstvarnade mig igen. Titta inte bak, var inte så korkad. Men jag kunde inte låta bli, jag låste in rösten i huvudet och vände hastigt huvudet bakåt. Mina ögon blev större och läpparna formades till ett o. Där var han bara någon meter ifrån mig, mannen som jagat mig.
”Snälla, öppna dörren!” Skrek jag.
Mina slag mot dörren blev kraftigare och tätare för varje gång.
Jag höjde rösten, men vägrade att släppa blicken ifrån mannen. Jag skulle i alla fall hålla koll på honom, även om han med ett sådant lugnt gick fram mot mig.
”Öppna, snälla någon, öppna!”
Jag visste att min röst var panikslagen, men vems röst hade inte varit det i detta läge?
Mannen var vid terrassen, alltså bara två meter ifrån mig. Men jag lyckades inte se hans ansikte, det var för mörkt. Allt mina ögon kunde se var den svarta jackan och kniven som höjdes. Jag vände mig om helt och lutade ryggen mot dörren.
”Snälla, jag ber dig… Döda inte mig.” bad jag mannen.
Jag hade haft rätt, det var tydligen mannens dörr och jag skulle ha lystnat på min inre röst hela tiden!
Plötsligt tändes utebelysningen och mannen vände hastigt på huvudet, antagligen för att dölja sitt ansikte. Då öppnades dörren, jag föll bakåt och landade i famnen på en kvinna. Jag kröp bakåt och upp till henne, slet tag i hennes armar och tryckte mig intill henne. Jag låg helt stilla och lät mina andningar öka farten då jag studerade hur mannen åter gav sig tillbaka in i skogen.
Nu orkade min kropp inte mer, nu fick det vara nog med denna smärta. Här låg jag nu på en terrass mitt ute i skogen, i en främmande kvinnas famn. Kvinnan fångade upp min blick, och hon var riktigt vacker för den delen också, men hennes blick såg sorgsen ut när hon öppnade munnen och sa något till mig.
”Stackars lilla flicka” Rösten var ljus och ansiktsuttrycket såg besvärat men tryggt ut, och det var allt som behövdes för att min hjärna skulle kunna slappna av. Jag var räddad, äntligen var jag i säkerhet.
Jag öppnade min mun i försök för att prata, men nej det var klart, min hals och mun var för torr för att få fram ett endaste ord.
När jag insåg hur meningslöst det var att fortsätta försöka, slocknade mina ögonlock och jag var borta från verkligheten.
http://kapitel1.se/jennifer-nilsson/morkrets-hemligheter
Det var som att se en skräckis, man visste att det var korkat att titta bak, men det var oundvikligt. Skräcken som drar genom kroppen, nästan tvingar en att vända huvudet bak för en snabb titt. När man väl blir jagad för livet kan man egentligen inte förvänta sig mindre än att man sneglar efter den som så gärna vill ha ihjäl en.
Mannen som sprang bakom höll fortfarande ett stadigt grepp om den blänkande metallbiten i handen, som jag var helt säker på att det var en kniv. Trots att mannen kommit efter en bit, vågade jag inte stanna ens en sekund för att andas. Jag kände hur mycket jag verkligen behövde syret och så klart saliven som försvunnit, men det var ju inte så konstigt. Trots att jag var i toppform så var jag helt slut. Halsen var som ett sandpapper, jag sprang med öppen mun och självfallet blev det snustorrt.
Jag var säker på att jag kunde skogen nästan utantill, men jag hade fel. Istället för att bege mig mot den lilla byn hade jag fortsatt att springa djupare och djupare in i skogen.
Ljudet av regnet som slog mot löven ekade högre och högre i mina öron och påminde mig om att jag var genomvåt. Kläderna slickade sig fast mot min hy, jag kunde till och med känna min tjocka yttertröja igenom det tunna linnet jag hade under. Men det var inte det värsta, även om jag kunnat hålla inne flämtningarna och klättrat upp i ett träd eller något, så hade mina skor avslöjat var jag befann mig. De gav nämligen ifrån sig små smackljud för varje steg jag tog.
Högt uppe i träden hoade några ugglor och vinden tjöt sig fram intill dem.
Hur hade allt detta egentligen börjat? Jag hade varit ute på min dagliga joggingtur, jag hade ju inte ens märkt att mannen joggat med mig in i skogen. Tanken på att fler människor också joggade på kvällarna slog mig, men ingen hade någonsin förr sprungit in i skogen så här sent som mig. Mannen hade på det sättet fånga min uppmärksamhet.
I en stund som denna önskade jag mer än allt annat att jag som yngre vågat titta på alla dessa sorters skräckisar. Då hade jag i alla fall vetat vad jag inte borde göra i ett läge som detta. Trots att jag blundat genom alla filmerna var det tre saker jag visste.
Ett; Titta aldrig bakåt. Två; Det är meningslöst att skrika, ingen hör dig ändå. Tre; Vad du än gör, snubbla inte.
Det var lättare sagt än gjort, när jag gett mig ut hade klockan redan varit ganska mycket och jag visste att jag bara skulle hinna med en kort runda innan det mörknade. Men det stoppade inte mig, att hålla min kondition i toppform var något viktigt och nu var jag mer än någonsin tacksam för det.
Himlen hade hunnit mörkna, det enda som tog sig förbi de stora trädklungorna var ljuset ifrån månen.
Min kropp stod inte ut längre! I säkerligen två timmar om inte mer, hade jag sprungit för allt vad jag orkade och det blev för mycket. Benen värkte och musklerna drog sig samman i massvis med kramper.
Hur orkade mannen springa? Varför hade han inte bara gett upp när han märkt att jag kunde springa mer än en halvtimme?
Jag fuktade mina läppar med det lilla saliv min mun hade kvar. Gav inte mannen upp inom fem minuter, skulle han hinna ikapp mig. När jag inte trodde det kunde bli värre, försvann månen in bakom molnen och gjorde det nästan helt omöjligt att se marken jag sprang på. Men trots det så hindrade det inte mig från att springa, inte än i alla fall! Jag kan inte låta det ske, det var inte så här jag ville dö! Dö, bara tanken på det gav mig rysningar som skakade om hela kroppen.
Jag kände mig dum, nej idiotisk när jag sneglade bakåt. Men till min förvåning var mannen borta, eller rättare sagt han syntes inte till. Dolde mörkret honom eller hade han gett upp efter så här lång tid? I sådant fall vill jag säga tack gode gud!
Men innan jag hann vända fram blicken igen, snubblade jag över en av alla rötterna som stack upp ur marken. Jag hann inte ens reagera innan jag låg med kroppen tryckt till den lätt fuktiga marken. Med en ömmande kropp tryckte jag mig med hjälp av händerna upp med kroppen från marken. Jag lyfte på huvudet och spottade ut det enstaka löv som tagit sig in mellan mina torra läppar. När jag väl började vända på kroppen för att ställa mig upp sved det till i mitt vänstra smalben och jag kände hur jag skrapat upp det på något vasst, för benet kändes varmt och som om något rann ner för det, blod.
Min kropp frös till, vad skulle jag göra nu? Under alla timmarna hade jag klarat mig fint utan att ramla, men nu helt plötsligt var jag bara tvungen? Som i en dum gammal skräckfilm! Om mannen befann sig i närheten skulle han säkert ha hört mitt stön då jag föll till marken.
Tyst satt jag stilla och försökte höra om det befann sig någon i närheten av mig. Det var tyst, det ända man kunde höra var ljudet av vinden som tog sig förbi alla trädtopparna. Den oändliga jakten var äntligen över, mannen var borta. Med smärtsamma rörelser lade jag mig ner med ryggen mot den löviga marken. Lättat suckade jag ut och drog handen över munnen.
Men mot allt jag hoppats på hörde jag ett plötsligt prasslande mellan löven och grenarna på marken, det var två tunga steg som tog sig fram. Min kropp fylldes av skräck och jag kunde knappt hålla inne ett skrik. Jag satte mig hastigt upp och ångrade mer än allt annat att jag inte rest mig direkt och sprungit vidare. Jag är för ung för att dö, jag har inte ens hunnit bli nitton än!
Men plötsligt fylldes min kropp av något annat än rädsla, det var en gnutta hopp. Max en minut bort fanns ett hus eller en stuga, det var svårt att avgöra just nu, men jag är räddad! Om jag bara orkade resa mig upp och springa dit, skulle någon ens öppna för mig då? Vem är egentligen så dum och öppnar för en främling, så här dags på kvällen?
Min tanke avbröts då jag hörde hur mannens tunga andetag närmade sig. Kroppen stretade stängt emot när jag gjorde ett försök att resa mig, men det var min enda chans att överleva denna hemska kväll. Så snabbt övertalade jag min kropp att göra mig denna tjänst och springa för allt vad benen orkade mot huset. Med ett djupt andetag och sammanbitna käkar reste jag mig upp på mina ostadiga ben och sprang med riktning mot huset.
Vägen till huset kändes oändligt, det var ju inte långt borta så varför kändes det meningslöst att springa dit?
Vinden drog hårt i mitt hår, det var som om den ville stoppa mig. Hindra mig från att komma dit. En inre viskning varnade mig från att springa mot huset, det kanske var för att i skräckfilmer springer offert ofta in i mördarens hus och gömmer sig där. Skulle jag bara ge upp eller springa den sista biten?
Jag ska överleva, jag ska ta mig dit om så benen ger vika och jag måste krypa ska jag dit! Och det gick snabbare än vad jag förväntat mig, det var kanske bara min inbillning som skrämt mig från att springa allt vad jag orkade hit. Men i vilket fall som stod jag på terrassen! Jag hade tillslut varit så full av panik och beslutsamhet att ta mig hit.
Jag upprepade hårt mina slag mot dörren.
Månen klev åter fram genom träden och lyste upp marken. Min inre röstvarnade mig igen. Titta inte bak, var inte så korkad. Men jag kunde inte låta bli, jag låste in rösten i huvudet och vände hastigt huvudet bakåt. Mina ögon blev större och läpparna formades till ett o. Där var han bara någon meter ifrån mig, mannen som jagat mig.
”Snälla, öppna dörren!” Skrek jag.
Mina slag mot dörren blev kraftigare och tätare för varje gång.
Jag höjde rösten, men vägrade att släppa blicken ifrån mannen. Jag skulle i alla fall hålla koll på honom, även om han med ett sådant lugnt gick fram mot mig.
”Öppna, snälla någon, öppna!”
Jag visste att min röst var panikslagen, men vems röst hade inte varit det i detta läge?
Mannen var vid terrassen, alltså bara två meter ifrån mig. Men jag lyckades inte se hans ansikte, det var för mörkt. Allt mina ögon kunde se var den svarta jackan och kniven som höjdes. Jag vände mig om helt och lutade ryggen mot dörren.
”Snälla, jag ber dig… Döda inte mig.” bad jag mannen.
Jag hade haft rätt, det var tydligen mannens dörr och jag skulle ha lystnat på min inre röst hela tiden!
Plötsligt tändes utebelysningen och mannen vände hastigt på huvudet, antagligen för att dölja sitt ansikte. Då öppnades dörren, jag föll bakåt och landade i famnen på en kvinna. Jag kröp bakåt och upp till henne, slet tag i hennes armar och tryckte mig intill henne. Jag låg helt stilla och lät mina andningar öka farten då jag studerade hur mannen åter gav sig tillbaka in i skogen.
Nu orkade min kropp inte mer, nu fick det vara nog med denna smärta. Här låg jag nu på en terrass mitt ute i skogen, i en främmande kvinnas famn. Kvinnan fångade upp min blick, och hon var riktigt vacker för den delen också, men hennes blick såg sorgsen ut när hon öppnade munnen och sa något till mig.
”Stackars lilla flicka” Rösten var ljus och ansiktsuttrycket såg besvärat men tryggt ut, och det var allt som behövdes för att min hjärna skulle kunna slappna av. Jag var räddad, äntligen var jag i säkerhet.
Jag öppnade min mun i försök för att prata, men nej det var klart, min hals och mun var för torr för att få fram ett endaste ord.
När jag insåg hur meningslöst det var att fortsätta försöka, slocknade mina ögonlock och jag var borta från verkligheten.
http://kapitel1.se/jennifer-nilsson/morkrets-hemligheter