Jag tänkte rida utan träns, men jag måste säga att jag blev rädd. Inte för att rida honom utan träns, absolut inte. Jag blev rädd för hur han betedde sig. Jag har aldrig sett min Guru så avstängd, så frånvarande, så monoton, förut. Och det skrämde skiten ur mig!

Jag försökte leka med honom från marken, och visst: han gjorde vad jag bad honom, men den lilla glädjeglimten i hans ögon var inte där. Fy fan jag blir gråtfärdig! allt stapplade han sig igenom, utan flyttandet av hans framdel, det ville han inte, alls. Totaltvärvägrade. Drog ner rullgardinen.

Jag satt upp och försökte rida honom som vanligt, och stackarn försökte verkligen. Men han kunde inte, lillpojken ville bara bort. Han sprang ifrån mig eller vek åt sidan. Jag försökte göra en volt och han bara stapplade iväg i sidled.

Usch och fy! Jag satt i fem minuter sen hoppade jag av! Jag tänker INTE rida när han har ont. Aldrig mer sitter jag på honom när han har ont!

Fan!

Annons

The photo has no tags

October 2013