September
Sunday 29 August 2010 photo 2/3
|
Jag vet inte om jag vill skratta eller gråta
För er som inte har en aning om vad jag snackar om, och lite för mig själv, drar jag hela historien.
En höstnatt för ungefär två år sedan så vaknade jag av att mitt vänsteröra gjorde något fruktansvärt ont. Halvt sovande och gråtandes av smärta stapplade jag ner på nedervåningen efter värktabletter. Jag stötte dock på pappa, som konstaterade att jag antagligen hade öroninflammation, gav mig en tablett och sa till mig att försöka sova. Så, lag låg och vände och vred mig i några timmar, grät och undrade vad jag gjort för att förtjäna sådan smärta, tills, väldigt plötsligt, smärtan fördubblades, small till och sedan ebbades ut. Halvt medvetslös redan kunde jag till slut sova, och vaknade nästa morgon med en blodfläck på kudden.
Eftersom att mamma antog att min trumhinna gått sönder, därav blodet och frånvaron av smärtan, så åkte vi in till Simrishamn för att träffa en öronläkare som kunde kika på det. Han tog först en titt på mitt hela, högra öra, gav det 10 av 10, och kikade sedan på det vänstra. Jag skrattade till när han gav det 2 av 10 och konstaterade glatt att "Det är så man kan kasta in hatten!". Så ja, jag hade ett rätt rejält hål på trumhinnan, och där var en hel del var och grejor. Så han gav mig örondroppar, ordern "bada inte!" och sa till mig att komma tillbaka när jag använt dropparna i två veckor.
Så, de två veckorna gick, jag droppade tre droppar två gånger om dan och sov på högersidan så de skulle rinna in. När jag kom tillbaka gav läkaren mitt öra en snabb blick och konstaterade sedan att nej, det hade inte läkt än.
Det tog ungefär två-tre månader för min läkare att acceptera att örhelvetet vägrade läka. Eftersom att detta var under samma tid som jag tog gerdasilsprutor så kan jag i princip säga att jag spenderade mer tid i sjukhus än jag någonsin gjort förut. Min läkare skrev en remiss för att skicka mig till en öronläkare i Kristianstad, och jag drog dit för att träffa Johan Pilesjö. Vid det här laget var det mer vinter än höst, och läget hade inte förändrats. Det var ett hål i min trumhinna, och det blev inte bättre. Pilesjö förklarade hur huden som växer på utsidan av trumhinnan nu börjat växa in runt kanterna på hålet, och hindrade min trumhinna från att läka. Alls.
Och så dök mitt enda alternativ upp, operation.
Eftersom detta alternativet helst undviks, observerade han mitt öra under en månad eller två, innan han tvingades acceptera att det var enda utvägen. Örhelvetet läkte helt enkelt inte. Jag kan inte säga att jag inte var lite smått irriterad när han berättade att infektionsrisken skulle vara väldigt stor under sommarhalvåret, så det smartaste var att vänta tills hösten med min operation. Inte för att jag såg fram emot det, jag hade den ena mardrömmen efter den andra när jag tänkte på allt som kunde gå fel, men för att jag skulle ha sådana begränsningar som jag hade en hel sommar. Tack och lov fick jag bada nu, lagom tills att skolans badlektioner var slut -.-, men det skulle ske med fetvadd i örat och en badmössa om jag kunde få tag på en. Jag skulle även använda fetvadd när jag duschade, vatten i örat var ett stort nejnej, det sista de ville ha nu var en till inflammation.
Så den sommaren fick gå, med sjukt nedsatt hörsel, nästan inget badande, och ett väldigt irriterande duschande. Sen blev det till slut höst, och jag väntade en kallelse vilken dag som helst. Jag ville verkligen, verkligen, verkligen, inte opereras, men jag ville att skiten skulle vara slut! Jag ville ha tillbaka min hörsel, och jag ville kunna duscha och bada utan att oroa mig för att bli dålig igen. Meeeeen, hösten gick. och när hösten gått började vintern. och jul kom, och sedan nyår, och jag började bli en hel del frustrerad. Vinter ar inte roligt när man var orolig för ett hål i sin trumhinna!
Men tillslut som kallelsen, och jag fick en tid i mitten av Januari. NU blev jag orolig. Orolig som fan för att vara ärlig. Jag åkte tillbaka till Pilesjö, fick papper om hur operationen skulle gå till och vad som skulle hända innan och efter. Så en tisdag när skolan nyligen börjat åkte jag och pappa in till Kristianstad och så började förberedandet, de tog blod här, och blod där, ställde frågor hit och dit, skickade mig från ena änden av sjukhuset till det andra, innan jag till slut fick åka hem med ett fint litet sövande plåster i armvecket där droppet senare skulle vara och stränga order av fasta. Ingen mat! ARGH xD
Den onsdagen gick jag och pappa upp väldans tidigt, så att vi var i Kristianstad vid sjutiden. Jag fick mitt rum på barnavdelningen, bytte till min fina vita klänning och rullades snart bort mot operationssalen av inte mindre än tre sjuksystrar. Jag fick vänta ett tag utanför också, när folk i gröna kläder gjorde i ordning saker där inne. Sen fick jag äntligen resa mig upp, och jag och pappa vandrade in i mirakelsalen. Jag fick lägga mig på bordet, de stack lite nålar här och där, näringsersättning, sövande bla, bla, bla. en väldigt trevlig kvinna stod bredvid mig och snackade lite, såg till så att jag visste hur allt skulle gå till, påminde mig att försöka slappna av och liknande. "Och så vet du att vi kommer raka ditt hår också?" uhm.. nej, syster.. det visste jag inte riktigt, men tack för de lugnande orden!
I alla fall så fick jag snabbt den fina lilla masken på mig, och bads andas djupt, och slappna av alla muskler.
Ungefär en sekund senare, eller tja, tre timmar, men ändå, så vaknade jag... typ. Jag hade ingen aning om var jag var, eller varför, jag visste bara att det var väldigt ljust, där var massa folk som pratade, barn som skrek, jag fick en glimt av pappas ansikte bredvid mig, och jag hade någon fruktansvärt ont! Sen kunde jag inte hålla ögonlocken uppe längre, utan somnade igen. Detta pågick i kanske en timme, jag vaknade, somnade, vaknade, somnade. För varje gång var jag lite mer med på vad som hände, jag kunde konstatera att det var min högra vad som gjorde mest ont, då den var helt och hållet ihopkrampad, och att hela mitt huvud var invirat i något tajt och obekvämt, och där var en knivskarp smärta i örat. Tillslut kunde jag vara vaken nog att jag kände mig redo att åka tillbaka till mitt rum, då jag befann min i uppvakningsvarden för tillfället. De körde tillbaka mig, och jag var äntligen något pigg och vaken. Min vad var inte längre ihopkrampad, men den gjorde väldigt ont och jag fick vara försiktig när jag rörde på den, och jag hade insett att det som var på mitt huvud var en fin liten nätmössa, som höll bandage och grejor på plats. Så efter att systrarna sett till att allt dropp och sånt var på sin plats lämnade de mig ifred, och pappa riggade upp datorn så att jag skulle få kolla på lite film. Han hade med ett mobilt bredband så att jag skulle ha något att göra, och satt precis och förklarade hur man installerade det när jag, av ingen anledning alls, sträckte mig efter fjärrkontrollen på sängen, gjorde så att ryggen på sängen sjönk ner till ett liggande läge, och däckade. Jag vaknade två timmar senare, till en pappa som leende konstaterade: "du somnade", "Nej? Gjorde jag det, verkligen?" haha. Samma sak hände några gånger till, innan det tillslut började närma sig kvällsdags och jag hade tröttnat stort på det lilla plaströret i min arm. Eftersom att jag kände mig okej, alltså, inte så hemskt illamående, och rätt hyfsat klar i huvudet, samt hade fått tillbaka lite färg i kinderna, så gick sjuksystern med på att plocka bort droppet. jag var tvungen att bevisa att jag kunde gå och stå dock, vilket inte var lätt, om jag ska vara ärlig. Men jag lyckades ta mig till toaletten (ungefär tre meter från mig säng) och tillbaka utan att trilla och slå ihjäl mig, och det var tydligen bra nog ^^.
Så jag satt/låg där några timmar och växlade kanal mellan Scrubs och Grey's Anatomy, ja, det kändes passande! Och det kom in folk stup i kvarten och undrade om jag ville ha något, om jag kände mig redo att äta, om jag var yr? Hade ont? Ville ha min mamma? nejmen, lite jobbigt var det. Och jag tror aldrig jag ätit så mycket panodil på ett dygn! Var tredje timme tog jag ett antal stycken, tillsammans med andra tabletter, för att jag verkligen inte skulle känna någon smärta. Vilket får mig att tro att smärtan hade varit stor utan dem :S När jag kände mig redo för lite kvällsmat rullade de in en bricka med den mest fantastiska köttgryta! Det var chockerande gott, med tanke på vad man hört om sjukhusmat.
Pappa åkte hem framåt kvällen, och jag gjorde mig redo att sova. Natten var jobbig, jag vaknade ganska snart av att mitt öra kändes hemskt vattnigt och läskigt. Jag kunde inte sova på höger sida, för då kändes det som om allt det där varet eller blodet eller vad det var skulle rinna in i hjärnan på mig, och jag kunde inte ligga på vänster sida, för mitt öra gjorde ju så satans ont. Så jag tryckte på knappen och kallade in två sjuksystrar, som jag pratade lite med. De kollade örat, gav mig smärtstillande och sa att allt var okej. Men jag sov inte mer den natten.
Nästa morgon, efter en liten, förvirrad frukost, så kom Pilesjö och kvinnan som hjälpt honom operera mig in och pratade lite. Frågade hur det kändes, sa att allt gått enligt planerna och att jag skulle komma tillbaka om en vecka och ta bort bandaget, samt gav mig mina nya regler för tiden framöver. Innan de gick bytte de min fina nätmössa mot det väldigt stora plåstret som jag har på mig på bilden ovan, och när pappa kom bytte jag till vanliga kläder och det bar hemåt. På vägen stannade pappa och tankade, och jag (som var på ett underligt superpiggt humör) nästan skrek: "PLOPP! Köp PLOPP pappa!!!" Vilket han gjorde och jag mumsade glatt på, även om min käke plågade mig och jag bara kunde öppna munnen några centimeter. När jag ätit halva, tuggat och svalt, suckade jag, mitt huvud föll tillbaka mot nackstödet, och jag däckade.
Pappa väckte mig när vi var hemma och jag fann mig själv sittandes med en kletig massa av ett forna choklad i handen. Det slängde jag, innan jag snabbt lade mig på soffan i vardagsrummet.
Vid det här laget började allt de proppat mig full med på sjukhuset sluta verka, och dagen var plötsligt inte så jävla rolig längre. Jag hade värre träningsvärk än jag någonsin kunnat drömma om (och jag är ändå hästtjej) i precis varenda muskel jag har. Jag hade så ont i nacken att jag inte kunde lyfta huvudet, min vad krampade igen och varje gång jag försökte resa mig upp föll jag tillbaka ner på soffan då jag inte ens hade balans att stå upp när de varit inne och pillat bland mina balansorgan. Jag var allmänt förbannad på allt det här och ville bara sova, vilket jag hade för ont för att göra.
Jag stannade hemma en vecka efter operationen, och det blev faktiskt bättre och bättre, mina muskler slutade göra så ont, panodilen hjälpte mot smärtan i örat, och min familj tyckte synd om mig och var snälla. Jag stannade inne, då reglerna lydde "ingen vistelse utomhus utan mössa, och helst inte för mycket även med det" jag var superkänslig för infektioner, och det sista jag ville var att behöva göra om skiten. Och efter en vecka åkte jag tillbaka för att ta bort bandaget.
Jag träffade Pilesjö igen, och han tog bort det fina lilla plåstret, plockade bort stygnen från ärret och sa att det såg bra ut, sen plockade han fram sin lilla sugmaskin och började plocka bandage från inne i mitt öra också. Det gjorde satans ont! och det hjälpte inte att pappa, så fort han fick syn på mitt nu synliga öra skrattade högt och sa: "Du ser ju ut som Toker!" Det gjorde mig rätt förbannad.
Jag fick tillslut åka därifrån, med en liten pappersbit i handen för att torka bort det blod som rann ut, och kunde börja skolan igen. Det var en trevlig överraskning när jag såg hur lite de hade rakat egentligen, det var bara en centimeter eller två år varje håll bort från örat de opererade, vilket lätt doldes av resten av håret, samt var ganska roligt att pilla på, tihi! jag hade stubb!
Så, badning var än en gång strängt förbjudet, vilket även stallet var, och någon idrott som riskerade en smäll, liten eller stor, mot örat. Detta var orsaken till mitt sänkta gymnastikbetyg, vilket jag verkligen inte tycker jag förtjänade! Kom igen, jag blev opererad! Jag fick inte vara med! grr..
I alla fall, tiden gick, jag gjorde ett återbesök i maj, och fick klartecken att börja vara med på gymnastik igen, samt att bada, men inte dyka! Sen har sommaren gått, i frid och fröjd. Jag har fortfarande kvar en skräck för att ha huvudet under vattnet, det är något av det läskigaste som finns för mig, att få vatten i örat. Jag duschar heller inte som jag brukade, utan står automatiskt på ett sätt som hindrar vatten från att komma in i örat. Jag har inte rört ärret, alls! och blir rätt rädd varje gång jag får ont i halsen, då jag verkligen inte vill på inflammation igen.
Vilket för oss till i torsdags, om någon pallat läsa det vill säga, då jag ute på vantalängan fick väldigt ont i halsen, och började känna av det i öronen också. När febern drog igång fick jag nog, och bad pappa hämta mig. Så jag spenderade hela torsdagskvällen instoppad i massa kläder, och frös som fan, medan resten av familjen gick i t-shirt, och försökte sova så mycket som möjligt. Fredag morgon kändes det lite bättre i halsen, men gjorde bra mycket mer ont i öronen, så mamma ringde Kristianstad och jag fick en akuttid. Vi åkte in och träffade en ny läkare, vilket förvånade mig, då Pilesjö många gånger sagt att "är det något med örat, kom till mig!". Men han kollade i alla fall, och sa att det såg bra ut, bara en vanlig förkylning. Vi köpte näsdroppar och halstabletter på vägen hem och jag fortsatte mig kur med att sova, sova, sova!
Men sen. I går natt gick jag och lade mig ungefär vid elva, men vaknade halv ett av att jag hade så satans fruktansvärt ont i mitt högra öra! Jag gick ner, tog en värktablett och lade mig i soffan med datorn och försökte tänka på annat. Det gick inte så bra, då jag bara kunde tänka: "Inte igen, inte igen, SNÄLLA, inte igen!" men så började tabletten verka lite, och jag skulle precis slappna av och försöka sova när: pang. spräckt trumhinna.
vaknade i morse med massa blod i örat, pillade bort det som var längst ut och accepterade den mörka sanningen. Jag har än en gång, ett hål i trumhinnan.
Mamma ringer Pilesjö i morgon, så ska vi in igen. Vad säger man? Jo, man säger FUCK!
Annons
Anonymous
Thu 4 Nov 2010 22:26
Men shit asså! har de gått bra??
ysterahrent
Thu 4 Nov 2010 22:47
hittills så! Jag ska in och kolla båda öronen snart, se till att jag inte behöver operera högran och att vänstran är läkt och bra :)
Anonymous
Thu 4 Nov 2010 22:24
Förlåt edda men "Kom igen, jag blev opererad!" det är bara SÅÅÅÅÅ duu! XDXDXD kan höra dig säga det och det är så jävla mycket du så det är äckligt! XD typ "-komigeeennn -.-'! Sååå duu!
Anonymous
Wed 8 Sep 2010 08:47
men fy :( stackars dig!
JonnaNS
Sun 29 Aug 2010 21:22
Fyihelvetejävlars! Allt skit händer personer som inte förtjänar det. BLI BÄTTRE! <3
ysterahrent
Mon 30 Aug 2010 15:17
haha, naw, vad söt du är <3 Jag ska försöka :) Läkaren igen idag sen får vi se <3
32 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ysterahrent/470563570/
Visa toppen
Show footer