Upptäckte idag att jag är hopprädd.

Alltid när det handlat om hoppning har jag varit sådär härligt nervös. Men idag flippade jag ut totalt. Skakade som ett asplöv, klamrade mig fast i sadeln och försökte andas. Det var riktigt hemskt där ett tag. Snälla Douglas var taggad men tog det så lugnt och fint med mig. Men jag taggade honom ju såklart när jag var så spänd. Helst ville jag bara hoppa av och slippa, men jag ger mig inte så lätt, och jag blev jävligt stolt över mig själv ska jag säga. Sista hindret vi tog var en "kombination" där vi skulle få in sex galoppsprång, den som klarade det skulle få en guldstjärna, enligt Hans ^^ Så jag kom ingalopperade mot hindret, med korta härliga, Douglas-goes-samlad-och-skjuter-Edda-ur-sadeln-språng. Tog ett litet skutt, och sedan räknade jag, och sen var jag över det andra och hade saktat av och totalt glömt bort att vara nervös! Klappade om Douglas som tusan, och log lite.

Douglas: Måste vara den mysigaste hästen jag träffat! Första han gör när jag ber om att få komma in i boxen är att köra huvudet mellan knäna på mig. Det var jäkla tur att jag började pyssla i tid, för vi stod i drygt tjugo minuter, vilket är dubbelt så lång tid som man har på sig egentligen, och bara kelade. Han stod med mulen i mina händer, slickade mina fingrar, tuggade på vantarna som stack upp ur min ficka, och suckade mjukt. Jag bara log och log. Efter ett tag nosade han upp till mitt huvud, slickade mig över hela nacken, medan jag försiktigt kliade hans öron, innan han lade mulen på min axel, precis bredvid min hals, och lade all tyngd av sitt huvud/nacke på mig. Där stod han och suckade, och andades och blinkade trött.

Det första han gjorde när jag pekat in honom i boxen efter ridningen och jag fått av tränset var att köra mulen under armen på mig.

Han är en mycket fin häst.

Fast inte lurvig.. men lurvig på insidan!