September
Monday 24 October 2011 photo 1/1
|
Föräldrar. Mamma. Pappa.
Det betyder så mycket. Orden. Ansiktena. Människorna. Känslorna. Föräldrar. Jag kunde inte gjort mycket utan dem. Jag har inte alltid vetat det. Familj har aldrig varit jätteviktigt i mitt liv. Inte förrän nu, på senare tid.
Det går inte att sätta ord på egentligen. Mamma. Pappa. Bror.
Holger har flyttat hemifrån nu, jag var inte beredd på det. Vi börjar bli en vuxenfamilj nu. En familj av vuxna. Människor. Inte Mamma, Pappa, Barn längre. Utan fem vuxna människor. Fem riktiga människor. Tiden där Mamma och Pappa var oförstörbara är förbi. Tiden där de var superhjältar och höll monsterna borta och existerade bara för oss är förbi. Nu är de människor. Det har de ju alltid varit, men inte i barnens ögon. Nu är Mamma och Pappa inte bara Mamma och Pappa. Nu är de Sverker och Elisabeth Ahrent. Som en dag bestämde sig för att skaffa barn, men som hade långa, fyllda liv innan dess.
Vad de tycker betyder så mycket för mig. Kanske lite för mycket. Jag känner mig fortfarande som den där fyraåringen som desperat rycker i Pappas tröja och trycker upp bilden jag ritat i ansiktet på honom för att få ett leende och ett "Men så fint, Edda!". Det enda som förändrats är egentligen att jag inte längre litar på att svaret kommer vara det. För nu är det inte bara Pappa jag visar bilden för. Det är en medmänniska. Och det är inte bara en bild. Det är mitt liv.
Under hela min barndom tittade jag aldrig djupare på min familj. Jag tänkte inte på deras sorger, deras minnen, deras hopp och planer och drömmar. Jag börjar nu. Det gör ont. Det är jobbigt. Men jag har också kommit närmare dem. Min fina familj. Mamma, Pappa, Bröder. Elisabeth, Sverker, Holger, Edgar. De skapade mig, allihopa. De formade mig. De är anledningen till att jag är som jag är. Jag älskar dem för det.
Jag älskar att se dem le. Jag hatar att vara anledningen till att de inte gör det. Och mer än något annat älskar jag att vara personen som får dem att le.
Jag har ofta tvivlat på om de älskar mig.
Men i samma vända som jag började se min familj, tror jag att min familj började se mig också.
Det stora, stora orden. Familj. Kärlek.
Det betyder så mycket. Orden. Ansiktena. Människorna. Känslorna. Föräldrar. Jag kunde inte gjort mycket utan dem. Jag har inte alltid vetat det. Familj har aldrig varit jätteviktigt i mitt liv. Inte förrän nu, på senare tid.
Det går inte att sätta ord på egentligen. Mamma. Pappa. Bror.
Holger har flyttat hemifrån nu, jag var inte beredd på det. Vi börjar bli en vuxenfamilj nu. En familj av vuxna. Människor. Inte Mamma, Pappa, Barn längre. Utan fem vuxna människor. Fem riktiga människor. Tiden där Mamma och Pappa var oförstörbara är förbi. Tiden där de var superhjältar och höll monsterna borta och existerade bara för oss är förbi. Nu är de människor. Det har de ju alltid varit, men inte i barnens ögon. Nu är Mamma och Pappa inte bara Mamma och Pappa. Nu är de Sverker och Elisabeth Ahrent. Som en dag bestämde sig för att skaffa barn, men som hade långa, fyllda liv innan dess.
Vad de tycker betyder så mycket för mig. Kanske lite för mycket. Jag känner mig fortfarande som den där fyraåringen som desperat rycker i Pappas tröja och trycker upp bilden jag ritat i ansiktet på honom för att få ett leende och ett "Men så fint, Edda!". Det enda som förändrats är egentligen att jag inte längre litar på att svaret kommer vara det. För nu är det inte bara Pappa jag visar bilden för. Det är en medmänniska. Och det är inte bara en bild. Det är mitt liv.
Under hela min barndom tittade jag aldrig djupare på min familj. Jag tänkte inte på deras sorger, deras minnen, deras hopp och planer och drömmar. Jag börjar nu. Det gör ont. Det är jobbigt. Men jag har också kommit närmare dem. Min fina familj. Mamma, Pappa, Bröder. Elisabeth, Sverker, Holger, Edgar. De skapade mig, allihopa. De formade mig. De är anledningen till att jag är som jag är. Jag älskar dem för det.
Jag älskar att se dem le. Jag hatar att vara anledningen till att de inte gör det. Och mer än något annat älskar jag att vara personen som får dem att le.
Jag har ofta tvivlat på om de älskar mig.
Men i samma vända som jag började se min familj, tror jag att min familj började se mig också.
Det stora, stora orden. Familj. Kärlek.
Annons
ysterahrent
Wed 26 Oct 2011 00:47
Tack :) Jag tycker det är intressant att tänka på, verkligen. Sen tänker jag ju mycket i allmänhet.
Anonymous
Mon 24 Oct 2011 16:48
så himla fint verkligen!
AnamCaara
Sun 23 Oct 2011 23:56
Edda åh..
Mina ögon fylldes av små vattniga tårar.. du är så fin lilla du
<3
Mina ögon fylldes av små vattniga tårar.. du är så fin lilla du
<3
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ysterahrent/497729062/
Visa toppen
Show footer