Det finns inget som skolan till att döda kreativitet och vilja.

Jag kan ju börja med att säga att detta inte kommer gälla alla, jag vill inte dra alla över en kam utan nu pratar jag ur egen erfarenhet och vad andra berättat. Det finns människor som skiner i dessa sammanhang, och det finns skolor som är fantastiska.

Men skolsystemet i grunden? Ren skit.
Det finns inget i skolan som kommer att mäta vår intelligens eller hur bra vi kommer klara oss i livet. Det är inget som kommer berätta om vi är smarta eller bra eller kloka människor. Det som kommer kollas är hur bra just du är på att trycka in väldigt mycket information på väldigt kort tid, kopiera ner det på ett papper, och sedan glömma det. Det lär oss att hantera stress. Hur man fjäskar för lärare. Hur man skrapar ihop MVG-uppsatser på en natt. Hur man klarar sig en vecka utan sömn.

Vet ni att det är vetenskapligt bevisat att för att den vänstra hjärnhalvan ska kunna utvecklas måste den högra också stimuleras? För att vi ska kunna bli bra på matte och för att vi ska kunna tänka logiskt behöver vi sitta med ett tomt papper framför oss och följa vår magkänsla. Om vi så smeter färg över allt, ritar streckgubbar, eller skriver noveller, så behöver vi det.

Vet ni att i det nya skolsystemet röstas det om att ta bort allt som heter estetisk verksamhet från skolan?

Vet ni att 90 procent av gångerna det kliar i fingrarna av kreativitet på mig, och jag vill skrivaskrivaskriva så gör jag inte det, inte på grund av att jag inte vågar utan för att "Jag hinner inte. Jag har prov imorgon."

Igår gick det upp för mig just hur absurt det är att vi ska gå igenom detta.
Jag började dagen med att gå upp sex och sätta mig och plugga. Gick på första lektionen klockan elva. Spenderade den med att svälja klumpar i halsen och inte kunna koncentrera mig för "detta är kemi vi har inte prov i detta förrän nästa vecka jag hinner inte tänka på detta nu jag måste tänka mattemattematte." Gick därifrån bara för att hitta min cykel utan låsmekanismen och nyckeln. Satte mig på biologin och stirrade i papperna och svalde och svalde och svalde och andades djupt och vid två tillfällen lämnade klassrummet och gick ut och tog luft för "vi har prov i detta på fredag men jag hinner inte plugga förrän torsdag kväll för jag har nationella i svenska och matteprovet och herregud historian var det också ja". Cyklade hem och såg att hunden tuggat sönder mina hörlurar, och lade mig i sängen och grät. Hade det bara varit det... hade det bara varit det och cykeln... så hade jag suckat, ringt mamma för att gnälla, och sedan hade det inte varit mer med det. Men jag gick på två nätter av fem timmars sömn pga uppe sent och plugga uppe tidigt och plugga och kollapsade.

Jag förstod inte att det inte var stora problem. Jag grät så jag inte kunde andas. Ni vet sådan där hulkande gråt som gör ont överallt och som bara inte slutar. Ringde mamma, fullständigt förtvivlad. Hon trodde något hade hänt, att hunden blivit överkörd eller att jag hade skadat mig. Jag förklarade genom tårarna att mina hörlurar och låset på min cykel var trasiga, det tog mig väldigt lång tid att bara göra mig förstådd. Rösten lydde inte, jag kippade efter luft, och då och då kunde jag bara inte få fram något ljud för all gråt var i vägen. Hon frågade "du är trött, eller hur?" Jag visste inte att jag var det förrän hon sade det.

Hon sa till mig att lägga mig och sova en timme, inte titta på något, inte läsa något, bara sova. Sedan gå upp och ta en kopp te så skulle hon ringa igen.

När jag vaknade igen var jag rädd. Rädd för att skolan kunde göra något sådant med mig. Att min skolgång kunde få mig att gråta som jag inte gråtit på två år. Man ska inte som elev behöva gå igenom detta. Inte en gång, inte igen och igen. Innan lovet kom jag hem efter en ovanligt jobbig vecka och sov i sjutton timmar. I sträck. Gick och lade mig åtta och vaknade igen klockan ett på eftermiddagen. Jag kanske bryr mig för mycket. Snarare: jag vet att jag bryr mig för mycket. Men jag är inte ensam. Jag har en kompis som inte ritat sedan hon började gymnasiet. Det är sorgligt.

Det ska inte behöva vara en skillnad mellan MVG och att må bra. Det ska inte vara en skillnad mellan bra betyg och att ha tid att sitta ner en stund och känna att den talang man har i sig bara kan flöda. Det är inte rätt att vissa inte vet att de har talang, för skolan gav dem ett schema och satte dem i ett betygsystem som sa att de var bättre eller sämre beroende på hur den lärarens studieteknik passade dem.

Vem vill lära sig något på detta sätt? Vem vill slita i sex år, bara för att få höra "you're lucky, nästa år är jobbigare." Jag är så lättad att detta är sista året. Så lättad. Detta ger mig inget utom siffror på ett papper. Som jag, hur mycket jag än sliter, inte kommer vara helt nöjd med, men som en arbetsgivare kommer att titta på och bedöma huruvida vi passar för detta jobb. Skolan förbereder mig inte för det jobbet. Skolan utmanar hur tålig jag är.

Skolan ger oss en status, inte en utveckling. Skolan är till för arbetsgivaren, inte för oss.

Ber om ursäkt för detta, behövde skriva av mig. Nu ska jag återgå till mitt biologipluggande. Vi ses på andra sidan.

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

Camera NIKON D90

Focal length 35 mm

Aperture f/5.0

Shutter 1/1000 s

ISO 400

Date

Mabus Wed 10 Apr 2013 15:49

Just nu kan jag inte formulera nåt jättebra (ironiskt nog har jag fullt upp med studier...), men du har så rätt. Skolan är döden för den som vill vara kreativ. Och undersökningar pekar på att många som efter skolgången inte anses kreativa hade troligen varit väldigt kreativa med ett inte-så-destruktivt skolsystem.

October 2013

November 2013

Uploader

Taggad med

Geo tag

Photos from visitors

Part of an album

Camera info

Information

Photos

Support

Sponsrade artiklar