June
Saturday 12 September 2009 photo 4/4
|
Jag ska egentligen inte klaga över att du inte är tävlings o träningsklar än, det kunde lika gärna gått åt helvett eftersom din skada var så illa att man inte trodde att du skulle klara dig. Vi levde på ett litet, litet hopp om att det kanske, kanske skulle kunna gå och få det åt rätt håll. senan var nästan av å hade den varit det så hade du inte funnits längre.
Tålamodet har varit med mig hela tiden sålänge vi sett att det gått åt rätt håll, att du hela tiden blivit bättre. Men sista gången då det var sämre var det som att jag gav upp, att allt bara försvann, kämparglöden finns inte längre. Vi var ju nästan startklara i dressyr och hade kanske tillochmed en chans att vi skulle kunna klara oss hyffsat bra inne på banan. Jag var taggad, Du var taggad men dendär jävla skadan sätter vår gräns. Ditt liv styrs av den hela tiden. Å jag har varit där varje dag för dig, sett till så du fått det bästa hela tiden, när ska min tur komma?
Jag är påväg och ge upp, ge bort dig. Men någonstans inombords så kan jag inte det, det går inte. Inte när du blivit en heeelt annan häst, det går inte och beskriva i ord för någon om hur du blivit nu jämfört med vad du var. Det är inte samma häst längre, när man kommer till stallet så får man varje dag uppleva något nytt med dig inom ridningen. Något som ger känslan av framgång, av lyckad träning. Vi gav resultat med dåliga förutsättningar på tävling förut, jag red dig som en kratta och vi eller rätterae sagt du kunde göra bra resultat. Nu har vi bra förutsättningar, hur långt kan vi ta oss nu? Det går inte och ge upp nu, jag måste veta hur detta slutar, men vill ha svaret nuuuu.
Mantovani, något utöver det vanliga. En häst många drömmer om, deras dröm min verklighet och vardag. Något unikt det är vad du är.. När jag ställer dig på stallplan och går in å hämtar jackan jag glömt å du bara står där snällt och väntar.. önskar jag hade lagt ner arbetet på dig tidigare och inte bara haft "tävling och resultat" i huvudet.. Tack älskade häst för allt du lärt mig och gett mig, för alla de gånger jag blivit arg och gjort dumma saker så förlåter du alltid mig, alltid. Du kanske inte den perfekta hästen, men i mitt hjärta är du alltid perfekt. Du är perfekt.
Tålamodet har varit med mig hela tiden sålänge vi sett att det gått åt rätt håll, att du hela tiden blivit bättre. Men sista gången då det var sämre var det som att jag gav upp, att allt bara försvann, kämparglöden finns inte längre. Vi var ju nästan startklara i dressyr och hade kanske tillochmed en chans att vi skulle kunna klara oss hyffsat bra inne på banan. Jag var taggad, Du var taggad men dendär jävla skadan sätter vår gräns. Ditt liv styrs av den hela tiden. Å jag har varit där varje dag för dig, sett till så du fått det bästa hela tiden, när ska min tur komma?
Jag är påväg och ge upp, ge bort dig. Men någonstans inombords så kan jag inte det, det går inte. Inte när du blivit en heeelt annan häst, det går inte och beskriva i ord för någon om hur du blivit nu jämfört med vad du var. Det är inte samma häst längre, när man kommer till stallet så får man varje dag uppleva något nytt med dig inom ridningen. Något som ger känslan av framgång, av lyckad träning. Vi gav resultat med dåliga förutsättningar på tävling förut, jag red dig som en kratta och vi eller rätterae sagt du kunde göra bra resultat. Nu har vi bra förutsättningar, hur långt kan vi ta oss nu? Det går inte och ge upp nu, jag måste veta hur detta slutar, men vill ha svaret nuuuu.
Mantovani, något utöver det vanliga. En häst många drömmer om, deras dröm min verklighet och vardag. Något unikt det är vad du är.. När jag ställer dig på stallplan och går in å hämtar jackan jag glömt å du bara står där snällt och väntar.. önskar jag hade lagt ner arbetet på dig tidigare och inte bara haft "tävling och resultat" i huvudet.. Tack älskade häst för allt du lärt mig och gett mig, för alla de gånger jag blivit arg och gjort dumma saker så förlåter du alltid mig, alltid. Du kanske inte den perfekta hästen, men i mitt hjärta är du alltid perfekt. Du är perfekt.
När han väl är friskförklarad kommer ni sopa banorna!
Jag tror ingen kommer känna igen hästen, det är inte samma häst å det är galet, helt galet. Bella kände ju knappt igen honom när vi gick in i boxen, hans kropp är inte den samma..
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/z0me/408959102/
Visa toppen
Show footer