januari
fredag 27 april 2007 bild 1/1
|
Pennan glöder... Denna berättelse kommer att handla om mig, Tami Silvermåne. Jag fick början av mitt liv förstört av en man, vars behov var viktigare än en flickas framtid. Jag levde i en by vid namn Larenge. Nu ska ni få ta del av mitt hemska öde, som gjorde att jag gav mig själv ett löfte om hämnd. Det var en sådan fin dag, då solen sken starkt, och värmde allt och alla. Vinden var en svag bris som fick blommorna i det långa gräset att svaja lite nätt. Korna gick på ängarna och betade av det långa gräset, som började komma upp på nytt. Våren hade tagit vid, och det var dags för ”Den stora vårfesten” som välkomnade all växtlighet tillbaka. Människorna tackade Gudarna och Gudinnorna för att de låtit dem klara av ännu en vinter och för att de fick återse en sommar igen. För att få se den vackra växtligheten och allt levande djurliv som var beroende av den. För att åter kunna höra binas hummande surr och få njuta av en glad tid åter. Knytten började leva livat igen som vanligt och de började genast med sina sysslor att sköta om skogen och se till så att den mådde bra. Alverna började röra sig lite mer i skogarna och de flesta varelser tycktes bli pånyttfödda. Den stränga vintern hade pinat alla väsen och Moder Natur hade satt dem på sin yttersta spets. Bara de som var starka nog hade klarat sig undan döden. Det var i den by vid namn Larenge som byborna nu förberedde sig för Vårfesten. De unga flickorna var på ängarna runt om byn och gjorde deras uppgift. I fina klänningar och andra sommarkläder gick de och plockade blommor av olika slag, samtidigt som de sjöng glada sånger, som välkomnade allt som hörde våren till. Byns kvinnor förberedde maten till den stora festen och männen var antingen ute och jagade i skogarna i närheten, eller förberedde festen på annat håll. Men var, befann då jag mig? Var jag tillsammans med de andra flickorna och plockade blommor på de oändliga ängarna? Hjälpte jag kvinnorna med maten? Svaret kan vi ta reda på om vi kollar närmre på alvskogen som låg en halv dags vandring från byn. Uppifrån luften skulle man kunna se att den var stor. Faktiskt ännu större än de stora ängarna byns flickor nu plockade blommor på. Från byn ledde det en stig och på den stigen vandrade jag. Jag var på väg från skogen, mot byn och kom gåendes med en mycket fager varelse, med långa spetsiga öron. Det var en alv jag vandrade med, på väg mot byn. Vi stannade till vid en liten källa och jag gick för att dricka. Källan var ett vattendrag, som rann ut ur en bergsvägg. Vattnet rann ner i en liten inhägning av stenar och rötter. Sedan rann det ner i underjorden och vidare i det oupptäckta. När jag satte mig på knäna flög mitt svarta långa hår fram i ansiktet. Jag rättade irriterat till det band som höll håret tillbaka och böjde mig fram för att dricka. Min spegelbild reflekterades i vattnet och jag såg mina gröna ögon stirra tillbaka på mig. Jag ignorerade bilden av mig och fyllde mina kupade händer med det klara kalla vattnet. Min färdkamratalven, vars namn var Taurillion, fyllde en läderpung med vatten från källan och sade till mig med en sådan vackert klingande röst, som bara en alv kan ha. ”Den här källan har det sedan urminnes tider funnits en sägen om. Jag fick höra den redan i unga dar och alla de mina har någon gång hört den.” Jag vände blicken och såg på honom när han talade. När han var klar nickade jag. ”Jag har också hört den. Är det inte det att den kan återge en vandrare kraft att fortsätta när han är som tröttast?” Taurillion nickade. ”Jo, det stämmer.” Han reste sig upp. ”Ska vi fortsätta, så vi kommer fram till byn innan festen är över? Jag antar att du inte vill missa den?” Han gav mig ett leende och jag reste mig upp. ”Ja, kom så går vi.” Vi gick till byn och var framme i god tid. Vårfesten skulle inte börja på ett tag. Några av byns män hade börjat rulla fram tunnor med mjöd och ställa dem i snygga staplar. Man kunde se att det skulle drickas en hel del på festen. Ett par ungkarlar visade upp sig för några flickor som återvänt från ängarna med korgar fulla med blomster. En man kom fram och röt till dem att fortsätta, att inte stå där och vara till onytta. Längre in i byn stod stora grytor ovanför eldar och det doftade av kokta rötter och grönsaker. Några män stod och grillade kött. Det fanns gris, rådjur, hare och annat kött, som man inte kunde se vilket djur det kom ifrån. Jag och Taurillion, gick till byns hövding. Jag såg till att jag hade hjälpt Taurillion med allt han behövde hjälp med och gick sedan till min familjs boning. Utanför stod mor och rörde i en gryta. ”Det doftar ljuvligt, Mor! Du har överträffat dig själv!” Mor gav mig ett stort leende när hon såg mig stirra intresserat ner i grytan. Jag gav henne en puss på kinden och gick in i huset. Där var tomt. Min far var antagligen med de andra männen och hjälpte till att ordna och förbereda. Sorshia, min yngre syster var inte heller i där. Huset såg ut som alla andra hus i byn; litet och lågt. Det hade halmtak och fönsterna var bara öppna runda hål i husväggen. Alla husen i byn var gjorda av lera och trä. ...................... To be continue.... ((För dig som orkat läsa igenom hela: Denna påbörjade jag för ca 2 år sedan... Har redigerat den lite sedan dess, men jag tycker fortfarande mycket om den... Vad tycker du?))
Annons
Kommentera bilden
BINDER
ons 2 maj 2007 17:27
gullig´^-^` jag gillar den , märks att du är lajvare haha jag kunde värkligen tänka mig hur du skulle läst den för mig ´^-^`riktig inlevelse som bara en johanna kan ha
6 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/zanashra/45880404/
Visa toppen
Visa sidfoten