Måste få ur mig lite skit därav det här, låter säkert som en attentionwhore
eller lite emo men förmodligen är jag båda så.

Murarna som håller mina känslor instängda rämmnar sakta och massa jobbiga känslor kommer upp.

Det är saker från tidigt i våras som kommer upp. I och för sig har
dom funnits här hela tiden och tryckt ner mig.

Jag känner mig värdelös och vissa tycker säkert att jag är klängig.

Äter knappt om dagarna om det inte är helg. Efter ett tag känner jag ingen
hunger.

Känns jobbigt i skolan, jag gör inte alla läxor,ligger jämt och ständigt efter i matten pga att jag inte förstår,jag har bara bestämt mig för ett gymnasium
och då måste jag komma in där för att jag inte har ett andrahands val.
Stör mig dessutom så jävla mycket på en tjej i skolan.

Klumpen i bröstet som kommer under mina ensamma stunder som den
här gör det svårt att andas,jag vill inte ha den längre.
Jag får vredesutbrott när det går för långt och tar ut dom på min bror. Ingen frågar här hemma hur jag mår bara varför jag är sur och då vill jag inte berätta.

Hemma ligger jag bara och surfar runt helt meningslöst eller ligger helt apatisk.

Vill bara ha en hand som stryker lugnande över min panna och höra en röst
som viskar att allt kommer att bli bra eller en varm famn att krypa in när
allt känns för jobbigt.

Hmm undrar hur många som bry sig egentligen

äsch då vad har man annars vänner för?