Wednesday 17 December 2008 photo 1/1
|
Med endast en konservburk champinjoner och en rostig musköt i famnen sprang jag ner för trapporna i lägenheten. Låsa dörren, ta på sig en tröja eller stänga av spisen var inte av prioritet. "Jag måste hitta ett skyddsrum", tänkte jag.
Jag hade cirka två minuter tidigare planerat att förtära min frukostgröt. Havregrynsgröt, för att vara mer specifik. Besticken var prydligt ordnade bredvid tallriken - men inte länge till. Just som jag hällde upp ett glas apelsinjuice att ackompanjera gröten i min mage smällde det.
Likt ljudet av tusen kanoner dånade världen utanför. Jag slängdes ur stolen av chockvågen. Apelsinjuicen spilldes ut över hela mitt köksgolv. Glaset i vilket apelsinjuicen befann sig tidigare splittrades över mitt ansikte. Mitt hem har aldrig sett stökigare ut - välta bokhyllor, golvet var i bitar, ja, allting var i en enda röra. Jag viskade för mig själv, "Tyskarna kommer".
Trots kaoset runt mig kunde jag tänka ovanligt klart. Det var som att världen stannade upp för ett ögonblick och gav mig en chans att planera. Att ligga steget före. Jag grabbade snabbt närmsta konserverade proviant, efter vilket jag varsamt plockade ner farfars musköt, som otroligt nog fortfarande satt kvar på väggen. Man vet aldrig vad extrema situationer förvandlar en människa till, jag kunde inte längre lita på någon.
Vänner, familj, främlingar. De är alla samma sak för mig. Det var det jag försökte intala mig själv. "Om jag oroar mig för att skydda andra i en situation som denna kommer jag inte kunna skydda mig själv", tänkte jag. Jag yrade längs Malmös öde gator på jakt efter en fristad - ett skyddsrum.
Ibland skymtade jag konturen av människor i ögonvrån. Mitt hjärta bultade hårdare än någonsin och adrenalinet sköt i taket. En äldre dam med trasiga kläder och tjocka glasögon trädde fram ur skuggan. Hon försökte sälja mig sitt spädbarn. "Dåraktigt", tänkte jag. "Pengar är inte av värde när total anarki råder." Damen var uppenbarligen inte i sina sinnes fulla bruk. Jag lade efter en stunds tystnad och observation att hon hade en bukett rosor i famnen. "Hon måste vara helt galen om hon tror att det är hennes barn!", tänkte jag och sprang snabbt därifrån.
Jag återupptog letandet efter ett skyddsrum. Denna gången springandes, tiden var värdefull, jag var kall. Det hjälpte mig hålla kroppsvärmen och jag kände inte direkt för att vara ute i det fria länge till. Vem vet när tyskarna slår till nästa gång?
Jag läste av varenda skylt jag passerade. Läste, läste, läste... och då slog det mig. Stadsbiblioteket!
Några dagar tidigare hade jag varit på besök i stadsbibliotekets källare i tron att där fanns en toalett. När jag tänkte tillbaka på besöket såg jag källarrummet klart framför mig. Gjutet i betong, omringat av metall. Det var helt inbrottssäkert och skulle säkert hålla för ett eller två bombnedslag. Det var perfekt.
Till min stora förvåning var huvudingången inte låst. Inte vägen till källaren heller. Jag var tvungen att smyga förbi några säkerhetsvakter för att nå vägen ner till källaren. En person jobbade där nere. Jag riktade musköten mot henne och beordrade henne att gå iväg. Hon lydde.
Jag barrikaderade alla utgångar noggrant. Ingen kan komma in. Jag hackade mig in i deras datorsystem och surfar nu på deras intranät. Det är därför jag kan skriva detta meddelande. Polizei, kallar de sig i alla fall, är utanför dörren. Jag tänker inte öppna, inte för mitt liv.
Jordskalvet är enligt de manipulerade nyhetskällorna naturligt förekommande. Tyskarna har kontroll över all information nu. Lita inte på något du hör. Det är tyskarna som står bakom det här, det är jag säker på.
Enligt en av de få pålitliga nyhetskällor som finns kvar (kommentar på en annons på aftonbladet.se) är "Orsaken till skalvet på grund av de ökade koldioxidutsläppen". Jag försöker andas så lite som möjligt för att förhindra framtida skalv. Jag föreslår att du gör det samma.
Detta är antagligen det sista ni hör från mig. Lycka till där ute. Håll er säkra.
Jag hade cirka två minuter tidigare planerat att förtära min frukostgröt. Havregrynsgröt, för att vara mer specifik. Besticken var prydligt ordnade bredvid tallriken - men inte länge till. Just som jag hällde upp ett glas apelsinjuice att ackompanjera gröten i min mage smällde det.
Likt ljudet av tusen kanoner dånade världen utanför. Jag slängdes ur stolen av chockvågen. Apelsinjuicen spilldes ut över hela mitt köksgolv. Glaset i vilket apelsinjuicen befann sig tidigare splittrades över mitt ansikte. Mitt hem har aldrig sett stökigare ut - välta bokhyllor, golvet var i bitar, ja, allting var i en enda röra. Jag viskade för mig själv, "Tyskarna kommer".
Trots kaoset runt mig kunde jag tänka ovanligt klart. Det var som att världen stannade upp för ett ögonblick och gav mig en chans att planera. Att ligga steget före. Jag grabbade snabbt närmsta konserverade proviant, efter vilket jag varsamt plockade ner farfars musköt, som otroligt nog fortfarande satt kvar på väggen. Man vet aldrig vad extrema situationer förvandlar en människa till, jag kunde inte längre lita på någon.
Vänner, familj, främlingar. De är alla samma sak för mig. Det var det jag försökte intala mig själv. "Om jag oroar mig för att skydda andra i en situation som denna kommer jag inte kunna skydda mig själv", tänkte jag. Jag yrade längs Malmös öde gator på jakt efter en fristad - ett skyddsrum.
Ibland skymtade jag konturen av människor i ögonvrån. Mitt hjärta bultade hårdare än någonsin och adrenalinet sköt i taket. En äldre dam med trasiga kläder och tjocka glasögon trädde fram ur skuggan. Hon försökte sälja mig sitt spädbarn. "Dåraktigt", tänkte jag. "Pengar är inte av värde när total anarki råder." Damen var uppenbarligen inte i sina sinnes fulla bruk. Jag lade efter en stunds tystnad och observation att hon hade en bukett rosor i famnen. "Hon måste vara helt galen om hon tror att det är hennes barn!", tänkte jag och sprang snabbt därifrån.
Jag återupptog letandet efter ett skyddsrum. Denna gången springandes, tiden var värdefull, jag var kall. Det hjälpte mig hålla kroppsvärmen och jag kände inte direkt för att vara ute i det fria länge till. Vem vet när tyskarna slår till nästa gång?
Jag läste av varenda skylt jag passerade. Läste, läste, läste... och då slog det mig. Stadsbiblioteket!
Några dagar tidigare hade jag varit på besök i stadsbibliotekets källare i tron att där fanns en toalett. När jag tänkte tillbaka på besöket såg jag källarrummet klart framför mig. Gjutet i betong, omringat av metall. Det var helt inbrottssäkert och skulle säkert hålla för ett eller två bombnedslag. Det var perfekt.
Till min stora förvåning var huvudingången inte låst. Inte vägen till källaren heller. Jag var tvungen att smyga förbi några säkerhetsvakter för att nå vägen ner till källaren. En person jobbade där nere. Jag riktade musköten mot henne och beordrade henne att gå iväg. Hon lydde.
Jag barrikaderade alla utgångar noggrant. Ingen kan komma in. Jag hackade mig in i deras datorsystem och surfar nu på deras intranät. Det är därför jag kan skriva detta meddelande. Polizei, kallar de sig i alla fall, är utanför dörren. Jag tänker inte öppna, inte för mitt liv.
Jordskalvet är enligt de manipulerade nyhetskällorna naturligt förekommande. Tyskarna har kontroll över all information nu. Lita inte på något du hör. Det är tyskarna som står bakom det här, det är jag säker på.
Enligt en av de få pålitliga nyhetskällor som finns kvar (kommentar på en annons på aftonbladet.se) är "Orsaken till skalvet på grund av de ökade koldioxidutsläppen". Jag försöker andas så lite som möjligt för att förhindra framtida skalv. Jag föreslår att du gör det samma.
Detta är antagligen det sista ni hör från mig. Lycka till där ute. Håll er säkra.
Comment the photo
Din jävel till bror! "håll er säkra". Jo, om du håller dig på avstånd, svikare. D:
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/zarkan/307496767/