December
Monday 23 January 2012 photo 1/1
|
@unitedofpotter omg here it is.
lol 1dnovell jag skrev i skolan, mest liam, men mm, harry lite i slutet..
not slash tho omg
hahah, fast när jag läser den nu ska kan jag inte fatta att jag fick mvg omg what
Leezie
Klockan var åtta på morgonen. Solen hade precis stigit över London och himlen hade en svag nyans av lila. Jag tog en klunk av mitt té medan jag hörde att posten kom genom dörren till min lägenhet. Jag ställde ner koppen på bordet och gick iväg för att hämta posten. När jag hämtat den gick jag tillbaka till köksbordet för att titta igenom högen. Det mesta var reklam och någon enstaka räkning. Jag kollade igenom all post igen och där var det. Brevet jag hade letat efter. Jag tog ett djupt andetag och öppnade det.
När jag var i 12årsåldern skulle det börja en ny kille i klassen. Alla satt helt tysta i klassrummet medan läraren presenterade den nya eleven. Han hade brunt, lite lockigt, hår och hans ögon hade samma färg som choklad.
"Jag är Liam", presenterade han sig, "Liam Payne"
Han fick sin plats bredvid mig och det var den dagen jag träffade min nya bästa kompis. Från och med den dagen gjorde vi allt tillsammans. Vi var Ashley och Liam, Ash och Leezie, de två bästa kompisarna. Jag fick reda på att han blivit mobbad på sin förra skola och att det var därför han var så blyg. Jag var hans första riktiga kompis och den enda han kunde lita på till hundra procent. En dag när vi var hemma hos honom, när vi känt varandra i ungefär ett år, det var då jag såg den riktiga Liam. Vi spelade Sing Star på hans Playstation och han var verkligen jättebra på att sjunga. Det märktes att han gillade det och att han kunde vara sig själv. Det var som att när han sjöng, när han stod på scen, så glömde han allt annat som fanns runt honom. Han sjöng låt efter låt och jag satt bredvid hela tiden och log mot honom. Det var som att han hade glömt att han någonsin blivit svårt mobbad, allt som existerade var han och musiken. De var ett. Det var den dagen jag lärde känna hans riktiga jag. När han var sig själv, det var då jag gillade honom mest.
Vi var ute i en lekpark en novemberdag och det var rätt kallt ute. Jag satt på en gunga och Liam stod och puttade på. Han gungade på mig högre och högre. Jag visste att det var för att reta mig och han visste att jag hade höjdskräck.
"Liam, stanna gungan!" utbrast jag
"Varför Ash?" skrattade han
"Kalla mig inte Ash", sa jag, "Du vet varför Leezie, stanna gungan nu"
"Bara om du slutar kalla mig Leezie", sa Liam
Jag lovade att aldrig mer kalla honom Leezie och han lovade att aldrig kalla mig Ash. Det höll vi såklart inte. Jag kallade honom Leezie hela vägen hem den dagen i lekparken. Det var då vi inte var Ashley och Liam längre, vi var Ash och Leezie.
Sommarlovet året efter vi fått våra smeknamn, var då jag föll för honom. Jag såg honom mer än en vän. Vi satt på stranden i vår hemstad Wolverhampton. Det var en härlig sommarkväll och plötsligt ville Liam ner i vattnet. Ingen av oss hade med sig badkläder och på grund av det ville jag inte med ner i sjön. Han tvingade till slut med mig och vi gick hand i hand ner till vattnet. Det var ingen annan där, ingen som såg oss. Jag kände på vattnet med tårna och det var kallt.
"Men Leezie, det är ju iskallt", protesterade jag
"Kom igen, Ash, var inte så tråkig", sa han.
Innan jag visste vad jag skulle svara hade han tagit tag i mig och bar med mig ut i vattnet. Vi stod ett tag och skvätte vatten på varandra och retades lite.
"Det var väl inte så farligt?" skrattade han
Vi blev tysta och stod och kollade in i varandras ögon i någon minut.
"Vi borde nog gå", sa han och började gå upp mot stranden.
Jag stod kvar i vattnet och kollade på hans rygg. Det var den dagen jag blev kär i honom. Jag blev kär i min bästa kompis.
När vi var i 15årsåldern, övertalade jag Liam till att söka till X-factor, en talangtävling i England. Jag följde med honom till London och han gick vidare till nästa del i tävlingen. Sedan gick han också vidare till den tredje delen i tävlingen, men där åkte han ut. Jag var där för honom hela tiden och stöttade honom. Jag var fortfarande lika kär i honom som jag blivit för två år sedan. Jag vågade inte säga någonting. Det var inte värt att ta risken att förlora honom. Han var mitt allt och jag var hans allt, fast inte på det sättet jag ville.
Två år senare sökte Liam till X-factor igen. Jag hade varnat honom för att det kunde gå dåligt och att han skulle tänka sig för innan han gick på audition. Liam var dock inte särskilt enkel att övertala och han sökte ändå. Jag följde med honom även den här gången och han gick vidare igen. När det kom till den andra deltävlingen så ringde han till mig och berättade att han hade åkt ut. Jag åkte med hans föräldrar för att hämta upp honom, för att vara där och stötta honom återigen. Bilen körde upp på parkeringen. Vi gick upp tillsammans med fyra andra familjer, antagligen några som också kände någon som åkt ut. Vi stod och väntade i hallen och sedan kom Liam ut med fyra andra killar. De såg inte alls ledsna ut, snarare tvärtom. De kom alla fem ut och var jätteglada.
"Vi gick vidare!" utbrast en av dem jätteglatt
"De satte ihop oss fem till ett band", sa en av de andra, med bred irländsk dialekt.
De gick sedan vidare igenom hela tävlingen och slutade som trea. Liam var borta hela hösten, men jag såg honom live på teven varje lördag och söndag. Han ringde till mig efter att de åkt ut, men han var ändå jätteglad. Trea var ju faktiskt en bra plats.
Dessvärre kommer jag fortfarande ihåg när Liam kom hem till mig och hade ett stort leende på läpparna. Inte av att de hade kommit trea, utan av att han hade träffat en tjej.
"Hon heter Danielle och var bakgrundsdansare under hösten", Liam berättade allt om henne.
Danielle var perfekt och hon hade min Leezie. Jag däremot, jag var fortfarande lika hopplöst kär i honom.
Brevet innehöll precis det jag hade trott att det skulle göra, ett inbjudningskort till Liam och Danielles bröllop. Jag hörde hur någon gick in i köket och jag höjde min blick. Det var Harry, min pojkvän. Han var med Liams band och det var så jag hade lärt känna honom. Han ställde sig mot köksbänken. Hans mörkbruna, lockiga hår var otroligt fint i ljuset som kom från fönstret.
"Kom det något roligt med posten?" frågade han och nickade mot brevet
"Det är en inbjudan till Liam och Danielles bröllop", svarade jag.
Han gick fram till mig och jag reste mig från stolen.
"Är du ok?" undrade han.
Hans mörkgröna ögon kollade in i mina isblåa.
"Ja", svarade jag kort
Han visste allt om mig och mina känslor för Liam. De var fortfarande nästan lika stora som de varit när jag var yngre. Däremot var de inte likadana längre. Jag var inte kär i honom.
"Säker?" Harry kollade menande på mig
"Helt säker", svarade jag och log mot honom, "Jag är över honom. Jag har ju dig."
Vi satt i en utav kyrkbänkarna i någon kyrka i London. Det var jag, Harry och resten av bandet, med sina flickvänner, på samma rad. Vi var på Liams bröllop. Här satt jag, Ash, och kollade på när min bästa vän sedan länge, Leezie, skulle gifta sig. Jag var glad för honom, han var lycklig med Danielle. Dessutom hade jag Harry, som hade fått mig att komma över min hopplösa förälskelse i Liam. Harry var min och han var allt jag behövde, när det kom till kärlek i alla fall.
hahah, fast när jag läser den nu ska kan jag inte fatta att jag fick mvg omg what
Leezie
Klockan var åtta på morgonen. Solen hade precis stigit över London och himlen hade en svag nyans av lila. Jag tog en klunk av mitt té medan jag hörde att posten kom genom dörren till min lägenhet. Jag ställde ner koppen på bordet och gick iväg för att hämta posten. När jag hämtat den gick jag tillbaka till köksbordet för att titta igenom högen. Det mesta var reklam och någon enstaka räkning. Jag kollade igenom all post igen och där var det. Brevet jag hade letat efter. Jag tog ett djupt andetag och öppnade det.
När jag var i 12årsåldern skulle det börja en ny kille i klassen. Alla satt helt tysta i klassrummet medan läraren presenterade den nya eleven. Han hade brunt, lite lockigt, hår och hans ögon hade samma färg som choklad.
"Jag är Liam", presenterade han sig, "Liam Payne"
Han fick sin plats bredvid mig och det var den dagen jag träffade min nya bästa kompis. Från och med den dagen gjorde vi allt tillsammans. Vi var Ashley och Liam, Ash och Leezie, de två bästa kompisarna. Jag fick reda på att han blivit mobbad på sin förra skola och att det var därför han var så blyg. Jag var hans första riktiga kompis och den enda han kunde lita på till hundra procent. En dag när vi var hemma hos honom, när vi känt varandra i ungefär ett år, det var då jag såg den riktiga Liam. Vi spelade Sing Star på hans Playstation och han var verkligen jättebra på att sjunga. Det märktes att han gillade det och att han kunde vara sig själv. Det var som att när han sjöng, när han stod på scen, så glömde han allt annat som fanns runt honom. Han sjöng låt efter låt och jag satt bredvid hela tiden och log mot honom. Det var som att han hade glömt att han någonsin blivit svårt mobbad, allt som existerade var han och musiken. De var ett. Det var den dagen jag lärde känna hans riktiga jag. När han var sig själv, det var då jag gillade honom mest.
Vi var ute i en lekpark en novemberdag och det var rätt kallt ute. Jag satt på en gunga och Liam stod och puttade på. Han gungade på mig högre och högre. Jag visste att det var för att reta mig och han visste att jag hade höjdskräck.
"Liam, stanna gungan!" utbrast jag
"Varför Ash?" skrattade han
"Kalla mig inte Ash", sa jag, "Du vet varför Leezie, stanna gungan nu"
"Bara om du slutar kalla mig Leezie", sa Liam
Jag lovade att aldrig mer kalla honom Leezie och han lovade att aldrig kalla mig Ash. Det höll vi såklart inte. Jag kallade honom Leezie hela vägen hem den dagen i lekparken. Det var då vi inte var Ashley och Liam längre, vi var Ash och Leezie.
Sommarlovet året efter vi fått våra smeknamn, var då jag föll för honom. Jag såg honom mer än en vän. Vi satt på stranden i vår hemstad Wolverhampton. Det var en härlig sommarkväll och plötsligt ville Liam ner i vattnet. Ingen av oss hade med sig badkläder och på grund av det ville jag inte med ner i sjön. Han tvingade till slut med mig och vi gick hand i hand ner till vattnet. Det var ingen annan där, ingen som såg oss. Jag kände på vattnet med tårna och det var kallt.
"Men Leezie, det är ju iskallt", protesterade jag
"Kom igen, Ash, var inte så tråkig", sa han.
Innan jag visste vad jag skulle svara hade han tagit tag i mig och bar med mig ut i vattnet. Vi stod ett tag och skvätte vatten på varandra och retades lite.
"Det var väl inte så farligt?" skrattade han
Vi blev tysta och stod och kollade in i varandras ögon i någon minut.
"Vi borde nog gå", sa han och började gå upp mot stranden.
Jag stod kvar i vattnet och kollade på hans rygg. Det var den dagen jag blev kär i honom. Jag blev kär i min bästa kompis.
När vi var i 15årsåldern, övertalade jag Liam till att söka till X-factor, en talangtävling i England. Jag följde med honom till London och han gick vidare till nästa del i tävlingen. Sedan gick han också vidare till den tredje delen i tävlingen, men där åkte han ut. Jag var där för honom hela tiden och stöttade honom. Jag var fortfarande lika kär i honom som jag blivit för två år sedan. Jag vågade inte säga någonting. Det var inte värt att ta risken att förlora honom. Han var mitt allt och jag var hans allt, fast inte på det sättet jag ville.
Två år senare sökte Liam till X-factor igen. Jag hade varnat honom för att det kunde gå dåligt och att han skulle tänka sig för innan han gick på audition. Liam var dock inte särskilt enkel att övertala och han sökte ändå. Jag följde med honom även den här gången och han gick vidare igen. När det kom till den andra deltävlingen så ringde han till mig och berättade att han hade åkt ut. Jag åkte med hans föräldrar för att hämta upp honom, för att vara där och stötta honom återigen. Bilen körde upp på parkeringen. Vi gick upp tillsammans med fyra andra familjer, antagligen några som också kände någon som åkt ut. Vi stod och väntade i hallen och sedan kom Liam ut med fyra andra killar. De såg inte alls ledsna ut, snarare tvärtom. De kom alla fem ut och var jätteglada.
"Vi gick vidare!" utbrast en av dem jätteglatt
"De satte ihop oss fem till ett band", sa en av de andra, med bred irländsk dialekt.
De gick sedan vidare igenom hela tävlingen och slutade som trea. Liam var borta hela hösten, men jag såg honom live på teven varje lördag och söndag. Han ringde till mig efter att de åkt ut, men han var ändå jätteglad. Trea var ju faktiskt en bra plats.
Dessvärre kommer jag fortfarande ihåg när Liam kom hem till mig och hade ett stort leende på läpparna. Inte av att de hade kommit trea, utan av att han hade träffat en tjej.
"Hon heter Danielle och var bakgrundsdansare under hösten", Liam berättade allt om henne.
Danielle var perfekt och hon hade min Leezie. Jag däremot, jag var fortfarande lika hopplöst kär i honom.
Brevet innehöll precis det jag hade trott att det skulle göra, ett inbjudningskort till Liam och Danielles bröllop. Jag hörde hur någon gick in i köket och jag höjde min blick. Det var Harry, min pojkvän. Han var med Liams band och det var så jag hade lärt känna honom. Han ställde sig mot köksbänken. Hans mörkbruna, lockiga hår var otroligt fint i ljuset som kom från fönstret.
"Kom det något roligt med posten?" frågade han och nickade mot brevet
"Det är en inbjudan till Liam och Danielles bröllop", svarade jag.
Han gick fram till mig och jag reste mig från stolen.
"Är du ok?" undrade han.
Hans mörkgröna ögon kollade in i mina isblåa.
"Ja", svarade jag kort
Han visste allt om mig och mina känslor för Liam. De var fortfarande nästan lika stora som de varit när jag var yngre. Däremot var de inte likadana längre. Jag var inte kär i honom.
"Säker?" Harry kollade menande på mig
"Helt säker", svarade jag och log mot honom, "Jag är över honom. Jag har ju dig."
Vi satt i en utav kyrkbänkarna i någon kyrka i London. Det var jag, Harry och resten av bandet, med sina flickvänner, på samma rad. Vi var på Liams bröllop. Här satt jag, Ash, och kollade på när min bästa vän sedan länge, Leezie, skulle gifta sig. Jag var glad för honom, han var lycklig med Danielle. Dessutom hade jag Harry, som hade fått mig att komma över min hopplösa förälskelse i Liam. Harry var min och han var allt jag behövde, när det kom till kärlek i alla fall.
Annons
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/zaynjavaddmalik/501200838/
Visa toppen
Show footer