February
3 March 2010
det är inte särskilt synd om mig jag har det ganska bra jag har mat och bidrag ifrån CSN och man får va glad att man har fått en lägenhet trots att ångest ligger tjock i nutiden
men bakom min välpolerade ytfasad har jag en existensiel och elak kris och det verkar inte som om den vill lösa sig den har liksom vuxit fast på något vis
så vad gör man med sin käckhet om den plötsligen tar slut när man uppfostrats att bli fröken normal tvätta håret, borsta skorna, sköta om och reda ut vara duktig, stark, pålitlig, fräsch oc
jag är rädd att inte veta vem jag är och vad jag vill och jag är rädd att frågan inte har nåt svar Jag är rädd att bli sittande med volvo, man och barn men lika rädd för att bli lämnad ens
och vilken chef vill ha en hypokondrisk underställd som sjukanmäler sig på detta vis: förlåt, men jag tror inte jag kan komma idag för jag har en existensiel och elak kris
så vad gör man med sin rädsla när man inte får var rädd? när ens egna blivit mammas ideal när man ligger ensam, misslyckad och gråter i sin bädd när man inte alls vill va fröken normal
och jag mår illa nära det är mycket folk i närheten jag får gå ut ibland och gå tillbaka hem jag mår illa när jag kommer hem till min lägenhet för all ångest som bor inuti den
så vad gör man med sitt huvud när det fylls utav en röst som orsakar så många samvetskval hur tar man död på något som är rotat i en själv? hur tar man död på fröken normal?
göra en linn var planen...
sen insåg jag ju att det var mycket roligare att leka lite
DET VAR EN HEMSK HEMSK OLYCKA! men glad e jag för det
den treögde
vad det såhär du mena, ann?
typisk!
kom på att det inte skulle va så najs med en syrra på axeln, jag orkar ju knappt med mig själv
Direct link:
http://dayviews.com/zis/2010/3/3/
Visa toppen
Show footer