Jag skulle aldrig börjat läsa om Sagan om Ringen trilogin vid den här tidpunkten.
Det ledde självklart till att jag började titta på filmerna ännu en gång.
Både i böckerna och filmerna uttrycks ensamhet och sorg väldigt väl, och lilla lättpåverkade jag drar självklart till mig dessa känslor. Och nu, precis i skolstarten, totala främlingar vart ögat än ser, så var det ju precis vad jag behövde. Alla jag höll av hörs och syns i princip aldrig, inte i skolan, inte ens på nätet. Inte på långa vägar tillräckligt.
Då och då glimmar små guldkorn av gemenskap och tillit till i historien, men då, när jag själv längtar efter dessa så finns de ingenstans att finna. Alla jag hållt nära och kära har fullt upp med skolan etc. De är ju inte borta, det bara känns som en osynlig vägg har byggts upp mellan mig och resten av Linköping, världen.
Till råga på allt har hösten redan börjat göra sig påmind, och då blir man ju mycket uppiggad. Eller hur? Jag hatar vintern, kyla, gåshud. Jag önskar att vi aldrig lämnat Afrika. Vem med förnuftet i behåll skulle någonsin vara så dum att de stannar på ett ställe där de får vada i femtio centimeter snö flera månader i sträck, och nästan fryser ihjäl även när de är klädda i skinn och pälsar?
När jag sitter och tittar på filmernas extramaterial, när de berättar om det undersköna landskapet på Nya Zeeland och om hur filmandet fört dem samman till en enda familj, då vill jag dit. Jag har länge drömt om Nya Zeeland och mitt i denna plötsliga, främmande ensamhet känns de gröna kullarna i Hobsala outhärdligt lockande.
Här sitter jag i ett fyrkantigt, smaklöst dekorerat hus av trä, tegel och plast och fryser om fötterna, mina mjuka, ömtåliga värdelösa fötter som inte skulle klara sig fem minuter ute i naturen, och glor på TV och knappar på datorn som om det vore det naturligaste i världen! Mina fingrar rör sig över tangentbordet som om de aldrig gjort något annat.
En sak säger jag er, ikväll bygger jag ett vindskydd i trädgården, hur lång tid det än tar för mig att fixa det, och där ska jag sova tills landet mina sinnesrubbade förfäder flyttade till blir för kallt!

Till er som orkade läsa detta, nej, jag tänker inte ta självmord, eller börja skada mig själv eller några sådana dumheter. Jag ville bara gnälla lite.
Jag skäms inte när jag säger att jag skulle vilja hugga ner en orch med mitt svärd från ryggen på en häst och sedan rida ut och jaga hjort meed min pilbåge.

Och jag som var så jävla djup...