Du såg mig nog innan jag vek av, jag försökte spela cool som att allting var normalt. Men i själva verket är jag kvar i mitt skal och jag tränger ut det men det kommer tillbaks såklart.. I mitt sagoland tar du mig i hand igen, inga fler gråt och bråk där är vi sams igen. Men när jag vaknar upp så saknar jag ditt ansikte, jag tänker på den dagen du bara stack - För mig: Det bara fanns inte! Varför kan jag bara ta och glömma dig? Varför kommer du tillbaks i mina drömmar, säg? Inatt tänkte jag på när jag vi gjorde våran söndagsgrej. Hur blir jag hel igen efter du tog sönder mig?

Engång i tiden var du min, men du är du bara en dröm, jag ser oss ibland i mitt sagoland där vi ses och umgås en stund. Men jag vaknar upp i min ensamhet i vårt s.k rum, vill bara somna om igen och vakna upp ur min dröm.

Vi var en enhet vi var singular, förenas på en vinterdag, det jag minns finns kvar. Inom mig, du brinner svagt. Det kommer nog alltid vara så för allt jag har påminner mig om dig, och det känns. Vill inte sälja sängen, men älskling jag skäms, när nån annan ligger i den det blir så fel, men jag måste gå vidare för egen del, det var mitt egna fel jag borde ha gett mer. Men det är lätt att vara efter klok , lätt och se i backspegeln och skilja rätt från fel, måste bara släppa dig innan det växer mer. Men i drömmen är det vi mot dom, vi var lyckliga som vin och sång så jag trosar till en solnedgång, men när jag vaknar är det tomt inombords, vill bara somna om.

Annons

The photo has no tags

September 2009