Picture says it all. It's rant-time!

Visst har vi alla den där personen där ute som man bara inte klarar av? Den där människan som endast verkar existera för att göra livet surt för en, som bara klagar på allting man gör och som ändå aldrig visar respekt tillbaka? Ni som inte har någon sådan i era liv; jag avundas er.

Jag tänker inte nämna några namn, för jag vet inte vem där ute som kan tänkas läsa detta, men denna person... Jag vet inte ens var jag ska börja. Denna människa är bara så.. konstig. Jag förstår inte hur han/hon tänker. Hur logiken där uppe i hjärnan ens går ihop, för mig gör den i varje fall inte det. Men jag ska nog ta det från början, hur denna rant kom upp i mitt huvud idag:

Jag brukar inte göra mycket väsen av mig på bild-lektionerna när jag faktiskt arbetar, vilket jag nu gjorde. Jag satt tyst hela lektionen med mitt och med musik i lurarna eftersom jag jobbar bäst när jag lyssnar på musik. Pratade inte med någon alls, förutom utbytte några få ord med min kära moirail då och då när vi visade varandra våra arbeten. Men den här människan...

Han/hon var otroligt högljudd. Så till den grad att jag hörde det över musiken, som jag ändå hade på rätt högt. Jag brukar inte störa mig på volymen på lektioner dock, för jag vet att jag själv ibland kan vara rätt pratsam och högljudd när jag vill och inte orkar jobba. Därför klagar jag inte heller när jag själv håller tyst.

Om vi nu ska komma till saken så tog jag paus efter en stund för att prata med senpai och visa henne diverse låtar med hörlurarna. Jag kan säga att jag var inte alltför högljudd utan pratade i normal ton, men dessvärre var detta en tid då denna människa hade bestämt sig för att äntligen hålla tyst själv och arbeta. Så klart ska han/hon störa sig på att jag pratar nu helt plötsligt och vänder sig om och säger helt sonika:

"Felicia, håll käften! Jag får fan damp!"

Jag vet inte exakt hur den här människan tänker med den logiken, men eftersom jag sedan förut vet hur manipulerande, kaxig och envis han/hon är så hade jag varken ork eller lust till att komma med något motargument om hur han/hon för bara tio minuter sedan hade ropat och sprungit runt. Jag och senpai utbytte bara någon "whatever!"-blick och fortsatte samtalet på Skype istället.

Någon mer än jag som inte förstod sig på den där logiken? Känner mig rätt orättvist behandlad här, eftersom inte ens läraren sa något till honom/henne.

inte moget på något sätt alls.