Monday 17 November 2014 photo 1/1
|
Smile and it will help you heal your wounds, it may take time but it's worth it! <3 Stunderna jag mått såhär bra utan att leva på någon annans glädje har varit få.
Förr hade jag så mkt ner tryckt i ryggsäcken att jag orkade inte vara glad på egen hand, oh vände mig då till att få någon annan mig att må bra genom att lägga över vikten på dom.
Ingen bra idé kan man väll säga, de gjorde bara att när jag inte längre hade någon att lämna väskan till så stod jag där med en ännu tyngre ryggsäck än när jag började och den va tyngre än jag kunde bära, så jag släpade den i backen. Jag fick hjälp att lära mig bearbeta allt o lära mig att rensa väskan oh välja ut vad som är för tungt och inte för att ha där i. Med många snedsteg på vägen så tog jag mig upp oh hade inte alls mkt i väskan jag mådde bra PÅ RIKTIGT! Det var stort för mig då , jag stod själv utan att någon behövde hålla i mig. Men efter en kort tid hade jag levt med för starka känslor o levt i mina egna drömmar och så inte verkligheten, jag såg inte vad som höll på att hönda för de gick så fort. Det tog ett tag att återhämta sig efter ett sådant fall så jag när på att börja leva som förr, jag var nära att börja skada mig psykiskt för jag trodde att jag inte var något värd, jag sökte bekräftelse överallt. Fick jag den så kastade jag snabbt bort de för jag "var inte värd" det.
Jag fick ett samtal som ändrade ALLT mkt fort. Ett känslosamt samtal, de gjorde mig så glad och jag trodde jag drömde i flera dagar, MEN skillnaden från mig då oh nu är att jag förväntar mig inte att jag får leva den drömmen hoppas gör jag och håller kvar vid den underbara känslan men jag låter den inte sluka mig. Får jag inte leva min dröm så kan jag fortsätta vara glad för att jag inte dränkte mig för djupt, men får jag möjligheten så kan jag tillåta mig själv att falla totalt :)
Men just idag är jag bara glad över vad jag har och hur långt jag har kommit :D <3
Förr hade jag så mkt ner tryckt i ryggsäcken att jag orkade inte vara glad på egen hand, oh vände mig då till att få någon annan mig att må bra genom att lägga över vikten på dom.
Ingen bra idé kan man väll säga, de gjorde bara att när jag inte längre hade någon att lämna väskan till så stod jag där med en ännu tyngre ryggsäck än när jag började och den va tyngre än jag kunde bära, så jag släpade den i backen. Jag fick hjälp att lära mig bearbeta allt o lära mig att rensa väskan oh välja ut vad som är för tungt och inte för att ha där i. Med många snedsteg på vägen så tog jag mig upp oh hade inte alls mkt i väskan jag mådde bra PÅ RIKTIGT! Det var stort för mig då , jag stod själv utan att någon behövde hålla i mig. Men efter en kort tid hade jag levt med för starka känslor o levt i mina egna drömmar och så inte verkligheten, jag såg inte vad som höll på att hönda för de gick så fort. Det tog ett tag att återhämta sig efter ett sådant fall så jag när på att börja leva som förr, jag var nära att börja skada mig psykiskt för jag trodde att jag inte var något värd, jag sökte bekräftelse överallt. Fick jag den så kastade jag snabbt bort de för jag "var inte värd" det.
Jag fick ett samtal som ändrade ALLT mkt fort. Ett känslosamt samtal, de gjorde mig så glad och jag trodde jag drömde i flera dagar, MEN skillnaden från mig då oh nu är att jag förväntar mig inte att jag får leva den drömmen hoppas gör jag och håller kvar vid den underbara känslan men jag låter den inte sluka mig. Får jag inte leva min dröm så kan jag fortsätta vara glad för att jag inte dränkte mig för djupt, men får jag möjligheten så kan jag tillåta mig själv att falla totalt :)
Men just idag är jag bara glad över vad jag har och hur långt jag har kommit :D <3