October
Thursday 27 November 2008 photo 1/1
|
Magiska bussen
Jag steg på, som vanligt när jag har en stund för mig själv och
satte mig på platsen vid trappan där man har utsikt över hela
främre delen av bussen. Där sitter jag, helt ensam i en buss utan
förare.
Men snart startar bussen, pyser lite grann och rullar iväg. Vart den ska
vetingen, inte ens jag. Efter en bit stiger den upp och tar några steg påsina lätt transparanta långa ben och spatserar iväg, hoppar upp ochsträcker ut sina vingar och flyger.
Nu är jag fri, kanske bussen tänkte.
Men jag sitter kvar, jag skräms inte av dess plötsliga overkliga handlingeftersom jag förväntar mig inte att den ska göra något, inte ens finnas.
För detta är en fri buss, den gör som den vill och jag tänker inte stoppa den.
och eftersom jag är den enda passageraren så är det ingen som mottycker
att den gör som den vill och tar sig vart den vill.
Härtänker jag, detta är min fristad i sinnet, påväg in i oändligheten utannågot speciellt mål, för vad vore en oändlighet med ett mål? (eller äroändligheten målet?).
Allt är möjligt, Tänkte jag för mig självoch log. drog på mig mina hörlurar och lyssnar på ekot av den musik jaghar i huvudet som inte går att uttrycka utanför denna värld, bara i denbussen jag sitter (än så länge, vad vet jag?).
Där seglar jagfram i himmelen, en tur förbi molnen och ut i rymden. Stjärnornagnistrar som lågan i ett tomtebloss där jag svävar fram. Sen dyrkerbussen, rakt mot jorden. Den kanske vet att man måste ha åtminstonde enfot på jorden för att inte tappa greppet, men ibland måste man få hoppajämnfota.
Jag njuter varje sekund i bussen, rytmen som slår från motorn är mjuk och lugn.
luften är lagom varm och sätet är mjukt.
Vartär jag?, är nog den mest avlägsna frågan som finns i mitt huvud. Här ibussen frågar jag mig inte sådana frågor, de är bara extensiella frågor utan orsak till att finnas här, för vad finns igentligen förutom jagoch bussen?
Jag frågar mig ingenting.
Jag är här och njuter avdet jag tror på, det jag åstakommit såhär långt. Vilande, leende ochlugn. Jag älskar livet, även om det nu är ett liv som bara finns i mittsinne så hjälper det mig att leva det matriella, extensiella livet vialla bråkar med ibland.
© Tony Hadders
Denna buss hinner jag alltid med,
den har ingen Tidtabell.
satte mig på platsen vid trappan där man har utsikt över hela
främre delen av bussen. Där sitter jag, helt ensam i en buss utan
förare.
Men snart startar bussen, pyser lite grann och rullar iväg. Vart den ska
vetingen, inte ens jag. Efter en bit stiger den upp och tar några steg påsina lätt transparanta långa ben och spatserar iväg, hoppar upp ochsträcker ut sina vingar och flyger.
Nu är jag fri, kanske bussen tänkte.
Men jag sitter kvar, jag skräms inte av dess plötsliga overkliga handlingeftersom jag förväntar mig inte att den ska göra något, inte ens finnas.
För detta är en fri buss, den gör som den vill och jag tänker inte stoppa den.
och eftersom jag är den enda passageraren så är det ingen som mottycker
att den gör som den vill och tar sig vart den vill.
Härtänker jag, detta är min fristad i sinnet, påväg in i oändligheten utannågot speciellt mål, för vad vore en oändlighet med ett mål? (eller äroändligheten målet?).
Allt är möjligt, Tänkte jag för mig självoch log. drog på mig mina hörlurar och lyssnar på ekot av den musik jaghar i huvudet som inte går att uttrycka utanför denna värld, bara i denbussen jag sitter (än så länge, vad vet jag?).
Där seglar jagfram i himmelen, en tur förbi molnen och ut i rymden. Stjärnornagnistrar som lågan i ett tomtebloss där jag svävar fram. Sen dyrkerbussen, rakt mot jorden. Den kanske vet att man måste ha åtminstonde enfot på jorden för att inte tappa greppet, men ibland måste man få hoppajämnfota.
Jag njuter varje sekund i bussen, rytmen som slår från motorn är mjuk och lugn.
luften är lagom varm och sätet är mjukt.
Vartär jag?, är nog den mest avlägsna frågan som finns i mitt huvud. Här ibussen frågar jag mig inte sådana frågor, de är bara extensiella frågor utan orsak till att finnas här, för vad finns igentligen förutom jagoch bussen?
Jag frågar mig ingenting.
Jag är här och njuter avdet jag tror på, det jag åstakommit såhär långt. Vilande, leende ochlugn. Jag älskar livet, även om det nu är ett liv som bara finns i mittsinne så hjälper det mig att leva det matriella, extensiella livet vialla bråkar med ibland.
© Tony Hadders
Denna buss hinner jag alltid med,
den har ingen Tidtabell.
Comment the photo
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/zormen/300263308/
Visa toppen
Show footer