Om jag höjer musiken tills alla skrik sakta försvinner bort bland tonerna, blir allt bra då? Kanske att det blir bra för några få minuter, men i längden då? Vad ska man göra för att stå ut i längden? Bara svälja allt dom säger, göra allt dom vill man ska göra? Ska man låta dom trampa på en tills man är så långt ner i smutsen att man aldrig tar sig upp igen? "Du låter alla trampa på dig och bestämma över dig. Säg ifrån någon gång!" det var dina egna ord, men om jag så råkar säga minsta sak du inte tycker om så är det fel. Inte konstigt att jag alltid låter alla trampa på mig. Det är ju det enda rätta jag vet. Hade jag inte varit en sån jävla fegis hade jag sagt nått igår. Som vanligt kom ditt tjat. Denna gång hade jag faktiskt till och med tänkt säga nått, inte bara låta folk trampa på mig. Ditt tjata gjorde så jag ångrar mig. Jag vet inte ens längre vilka ord som är mina och vilka som är dina eller era kanske jag borde säga. Ni båda har minst lika mycket ansvariga för detta. Säg si och säga så, kan jag själv någon gång få bestämma vad jag tycker? Är det här dina ord med? Har jag inga egna tankar längre, styr du allt? "Snart får du flytta!" det var dina mest värmande ord idag. Tror du inte att jag skulle göra det om jag kunde? Ändå tyckte jag att vi hade en fin stund idag då vi promenerade enda tills du förstörde det med ditt tjat. Jag hade tänkt börja prata med dig som normalt igen eftersom du skällt på mig över att jag inte gör det. Jag tänkte att jag börjar med nått lättsamt, men självklart skulle du på nått sätt vinkla det mot dina åsikter och vad du alltid säger till mig. Snälla jag försökte bara föra ett samtal! Jag känner att snart kommer den där perioden igen, tur att jag ska resa bort från detta snart. Kanske jag håller ut en vecka till utan att hamna i den där perioden. Gör jag det är jag säker, iallafall några veckors säkerhet får jag.

Annons

The photo has no tags

September 2011