onedirectionsfanfictions.blogg.se

Prologen:
’’Julie, come back here’’ ekade hans raspiga röst genom skogen. Regnet som slog hårt emot mitt kalla ansikte som sedan genast blötte ner mina kläder. Jag var rädd. Rädd för han som skyddat mig. Snabbt försvann träd bakom mig då jag förflyttade mig genom den stora, mörka skogen. Jag hade inte ens någon chans i jämförelse med hans snabbhet, men här kunde jag inte stanna, vart här nu var. Allt hade bara varit en lögn, en stor, fet, lögn.
Tårarna i mina ögon gjorde det svårare allt se. Med en suddig syn försökte jag, på smidigaste sätt ta mig fram genom den täta skogen. Bara fötter placerade sig på marken i snabb fart men saktade så småning om ner. Mina ben orkade inte hålla mig uppe längre. Sakta sjönk jag ner till den kalla marken. På senaste tiden hade jag blivit sämre. Mina panik reaktioner hade blivit värre. Min ilska tog lätt över, vissa gånger visste jag knappt vad jag skulle göra. Ja, vi var ensamma mitt ute i ingenstans men att låta det gå ut över han som skyddat mig, det var inte rätt.
Min klänning var nu dygnsur tack vare regnet, de klara dropparna fick mig att vakna till verkligheten. Jag gömde fort mitt ansikte i mina händer för att undvika ögonkontakt med det besvikna ansiktet framför mig. Snyftningarna vibrerade oregelbundet i mitt bröst tills två starka armar slog om mig.
’’Please, Julie, don’t cry, I can’t... I just.... I need you’’ viskade en sorgsen röst mot mitt öra. Starka armar var i stadigt grepp runt om mig, jag kände mig trygg. Men att han sa att jag skulle sluta hjälpte mig inte, det gjorde det bara värre. Tårarna forsade ner för mina kinder. Hela jag skakade men jag försökte verkligen att sluta, men det gick bara inte.
På bara några sekunder lämnade jag den kalla och blöta marken under mig, fortfarande med mitt ansikte gömt i mina händer.
’’Let me se your beautiful face’’ mumlade en röst och jag flyttade osäkert bort händerna från ansiktet. Hans våta lockar låg huller om buller runt omkring hans huvud. Mina ögon mötte blygt hans gröna, det var som att försvinna i himmelriket. Den djupa gröna färgen gjorde mig knäsvag. Snabbt fäste jag mina armar runt hans nacke för att få bättre stöd. Några utav mina fingrar trasslade sig in i hans ljuvliga och blöta nack hår.
’’I’m sorry’’
Det var bara min röst som nu ekade igenom skogen. En pinsam tystnad lade sig över oss. Sorgsna ögon fångade min uppmärksamhet då jag såg smärtan. Smärtan i hans ögon.
Innan jag visste ordet av var mina fötter på marken, vi var framme vid stugan igen. Hans långa och muskulösa kropp gick inte att mätas med min, lilla och svaga kropp. Så snart vi stod mitt emot varandra lutade han sakta sig över mig. Tår efter tår trillade ner för min kind när jag visste var jag tvungen att göra. Han närmade sig mina läppar och när dem precis skulle ta kontakt vände jag kinden till. Mina ögon rann då jag precis brustit hans hjärta.
’’We can’t’’ var det sista som lämnade mina skakiga läppar.

Annons

The photo has no tags

February 2014