February
Tuesday 19 May 2015 photo 1/2
|
En av mina absoluta favorittavlor på slottet.
★★★
So um. Jag tänkte att jag skulle försöka skriva av mig lite om vad som händer i huvet på mig, för jag själv fattar det inte. Jag letar inte efter några "åh gmn kram du ä så stark puws finns i chatten" grejer, utan bara allmän avskrivis. jao.
★★★
Jag har jääääättesvårt att visa känslor, it makes me feel like an absolute retard. Mycket för att jag _tror_ att min allmänna könsbild av mig själv inte är "bestämd". Jag har alltid varit en pojkflicka, men jag minns redan i lågstadiet när jag inte fick vara med i vissa aktiviteter, undrade varför, fick tillbaka "för du är ju TJEJ" hur förvånad jag blev. "oh wow they see me as a girl they havent called my bluff" typ. Dont get me wrong here, jag känner mig inte som en man heller, jag har bara aldrig identifierat mig som ett kön direkt. Aldrig känt mig som varken kvinna eller man. Det kan göra saker minst sagt problematiska. Känna dig som en äcklig främling i omklädningsrum, nästan bli mistyeyed när fellow females byter om helt casual å ba "man who cares liksom". Typ why havent you asked me to leave yet.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara heller. tex idag när jag var i affärn och skulle köpa bindor så smög jag nästan in i gången och ba "im sorry ladies im-uh these arent for me hehe jk they are im not a freak can I helt you pick something I see youre kind of short". i nästa tankevända såba "YES LADIES LETS BUY OUR STUFF WERE HERE FOR THE SAME CAUSE HIGH FIVE YEAH" -sen ställde sig en liten kvinna bredvid mig som om jag stod precis ivägen för vad hon ville köpa and I scurry away like a kicked dog.
Såhär har det alltid varit också, när jag har kjol, eller urringning eller ba lite tajtare kläder än xxxxxl så känns det som om jag försöker lura folk på något sätt. "hurr durr look what im hiding it might not be the best but look its there YA DIDNT KNOW THAT HUH". Eller bara äcklad av att det syns, att folk ser, att folk kan se mig nära in på skinnet.
Jag har, precis som många andra, problem med mitt självförtroende. Psykiskt, den delen som är jag mentalt med tankar, humor, vänskap och allt, är jag rätt stolt över, jag har jobbat på den delen i flera flera år för att flrsöka vara en sån bra, ärlig och tillitsfull person man kan bli. det har gått bra, och dåligt såklart, men med mycket framgång.
Den fysiska delen, aw man. Där är det ingenting. Jag ser mig själv som en gigantisk, klumpig, ful person som på många, om inte alla sätt, inte har en chans att bli bra. Det händer då och då att folk kallar mig attraktiv på olika sätt, vilket är väl kul, men det ser jag bara som att min personlighet har strukit över de flesta fula kanterna och groparna. I mitt huvud finns det ingen räddning för mitt utseende, jag kommer alltid vara en b-version på vad som är en normal attraktiv person. Det är okej, utseende är verkligen inte allt, men det är mycket.
Det är mycket pga det som jag bara haft en enda partner i mitt liv. Alla vill könna sig älskade och uppskattade, men jag kan inte hänge mig åt någon, för jag är en sån jävla samling av olika sorters fel. Jag kan inte utsätta någon för det som finns inunder, så att säga. Det vore endast grymt.
Ända sen jag var en lillskit så har det setts över nin axel, eller så har man förklarat innerligt för mig varför det är så hemskt att vara i min närhet. Det är riktigt svårt att ens vakna på morgonen, mest hela tiden. Jag måste hela tiden peppa mig själv och säga att jag inte är så otroligt dålig och värdelös, you know, men att hela tiden stålsätta sig och tänka i cirklar för att jag tror att alla tänker precis som jag gör om mig själv, och bara försöker hålla masken, blir jobbigt.
Jag tror det är typ tre personer jag känner som jag inte tror sitter och säger fina saker för att inte Jeanette ska få något tantrum
Mamma var en av dem innan allt med flytten, alla gånger hon tittat bort när jag försökt få tröst, och när jag fått utskällningar för att jag finns. haha, kan ni tro mig om jag berättar att hon satt helt lugnt och berättade att hon bara valde att skaffa mig flr att försöka fixa äktenskapet med pappa? inte undra på att hon aldrig visat mig någon kärlek när hon inte ens ville ha mig för min skull. Det gjorde det så tydligt varför min bror är så favoriserad. Måste varit drygt att ha en extraunge liksom.
Fan jag vet ju inte ens hur jag ska börja nysta upp allt det här. Kanske blir ett par dagar med walls of text, kanske ett par bilder ikväll? I dont know. Tillbaka till min munk och nalle. haido
★★★
So um. Jag tänkte att jag skulle försöka skriva av mig lite om vad som händer i huvet på mig, för jag själv fattar det inte. Jag letar inte efter några "åh gmn kram du ä så stark puws finns i chatten" grejer, utan bara allmän avskrivis. jao.
★★★
Jag har jääääättesvårt att visa känslor, it makes me feel like an absolute retard. Mycket för att jag _tror_ att min allmänna könsbild av mig själv inte är "bestämd". Jag har alltid varit en pojkflicka, men jag minns redan i lågstadiet när jag inte fick vara med i vissa aktiviteter, undrade varför, fick tillbaka "för du är ju TJEJ" hur förvånad jag blev. "oh wow they see me as a girl they havent called my bluff" typ. Dont get me wrong here, jag känner mig inte som en man heller, jag har bara aldrig identifierat mig som ett kön direkt. Aldrig känt mig som varken kvinna eller man. Det kan göra saker minst sagt problematiska. Känna dig som en äcklig främling i omklädningsrum, nästan bli mistyeyed när fellow females byter om helt casual å ba "man who cares liksom". Typ why havent you asked me to leave yet.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara heller. tex idag när jag var i affärn och skulle köpa bindor så smög jag nästan in i gången och ba "im sorry ladies im-uh these arent for me hehe jk they are im not a freak can I helt you pick something I see youre kind of short". i nästa tankevända såba "YES LADIES LETS BUY OUR STUFF WERE HERE FOR THE SAME CAUSE HIGH FIVE YEAH" -sen ställde sig en liten kvinna bredvid mig som om jag stod precis ivägen för vad hon ville köpa and I scurry away like a kicked dog.
Såhär har det alltid varit också, när jag har kjol, eller urringning eller ba lite tajtare kläder än xxxxxl så känns det som om jag försöker lura folk på något sätt. "hurr durr look what im hiding it might not be the best but look its there YA DIDNT KNOW THAT HUH". Eller bara äcklad av att det syns, att folk ser, att folk kan se mig nära in på skinnet.
Jag har, precis som många andra, problem med mitt självförtroende. Psykiskt, den delen som är jag mentalt med tankar, humor, vänskap och allt, är jag rätt stolt över, jag har jobbat på den delen i flera flera år för att flrsöka vara en sån bra, ärlig och tillitsfull person man kan bli. det har gått bra, och dåligt såklart, men med mycket framgång.
Den fysiska delen, aw man. Där är det ingenting. Jag ser mig själv som en gigantisk, klumpig, ful person som på många, om inte alla sätt, inte har en chans att bli bra. Det händer då och då att folk kallar mig attraktiv på olika sätt, vilket är väl kul, men det ser jag bara som att min personlighet har strukit över de flesta fula kanterna och groparna. I mitt huvud finns det ingen räddning för mitt utseende, jag kommer alltid vara en b-version på vad som är en normal attraktiv person. Det är okej, utseende är verkligen inte allt, men det är mycket.
Det är mycket pga det som jag bara haft en enda partner i mitt liv. Alla vill könna sig älskade och uppskattade, men jag kan inte hänge mig åt någon, för jag är en sån jävla samling av olika sorters fel. Jag kan inte utsätta någon för det som finns inunder, så att säga. Det vore endast grymt.
Ända sen jag var en lillskit så har det setts över nin axel, eller så har man förklarat innerligt för mig varför det är så hemskt att vara i min närhet. Det är riktigt svårt att ens vakna på morgonen, mest hela tiden. Jag måste hela tiden peppa mig själv och säga att jag inte är så otroligt dålig och värdelös, you know, men att hela tiden stålsätta sig och tänka i cirklar för att jag tror att alla tänker precis som jag gör om mig själv, och bara försöker hålla masken, blir jobbigt.
Jag tror det är typ tre personer jag känner som jag inte tror sitter och säger fina saker för att inte Jeanette ska få något tantrum
Mamma var en av dem innan allt med flytten, alla gånger hon tittat bort när jag försökt få tröst, och när jag fått utskällningar för att jag finns. haha, kan ni tro mig om jag berättar att hon satt helt lugnt och berättade att hon bara valde att skaffa mig flr att försöka fixa äktenskapet med pappa? inte undra på att hon aldrig visat mig någon kärlek när hon inte ens ville ha mig för min skull. Det gjorde det så tydligt varför min bror är så favoriserad. Måste varit drygt att ha en extraunge liksom.
Fan jag vet ju inte ens hur jag ska börja nysta upp allt det här. Kanske blir ett par dagar med walls of text, kanske ett par bilder ikväll? I dont know. Tillbaka till min munk och nalle. haido
Camera info
men vad vill du mest? liksom, få bort de jobbiga självtankarna, att kunna släppa in någon, det är big stuff och jag har ingen tvekan om att du kommer klara det
Jag vet inte vad jag ska säga förutom att du har kanske inte stöd och sånt från din mor, men vi andra (plenty!!) stöttar och älskar dig!
Pussen <3
Även om vi inte går igenom exakt samma saker så kan jag tveklöst säga att jag kan relatera hårt och mycket till vad du skriver. Könsförvirringen, oförmågan till att visa känslor, övertygelsen om att man innerst inne är ful och oattraktiv, alla krav man har på en potentiell partner om "direkt kontakt" etc.
Det är på DV här som det verkligen kan komma ut, och jag är så glad att vi i alla fall har den här sidan som outlet.
Vafan vaddå ful och klumpig, man ser ju bara ytlig ut om man skriver att du är snygg på varenda bild du lägger ut (vilket är vad man typ vill göra) :'DDD
Men jag förstår. På dåliga dagar känner jag mig som en pluttig fjolla till mansbarn, så man har ju sina demoner att bli av med.
Jag tror dock att man jobbar upp den där typen av förståelse mellan varandra som man vill ha med sin idealpartner, men det tar oftast flera år att bygga upp mellan två människor.
En av problemen jag har också är att jag fått för mig att jag inte "får" visa att jag tycker om någon. Tror det bottnar ur en skoldans när jag dansade med söta lärarassistenten som råkade vara dubbla min längd och jag blev utgarvad. Det har blivit förknippat med förlöjligande att visa att man gillar någon på det sättet, så jag får inte visa det, det gör ont liksom. För då kan även andra bli intresserade av det och roffa åt sig det först, någon som är större och starkare liksom. Så jag måste vara tyst och smygig, försöka komma åt det på andra vis. Vilket oftast går åt helvete för jag är fortfarande feg.
Jag tycker, ärligt talat och inte för att du "inte ska få något tantrum", är en genuint vacker individ. Utåt så har du ett underbart skratt, fina ögon, fin mun, fina kindben, fin kropp, fin. Du har en stark, ärlig och förstående personlighet. Din humor är fucking bäst, i alla fall de icke-inside-joke bitar jag kan koppla :'D
Du dömer inte och låter folk vara som de är så länge som de inte är elaka, du är varm och gosig och ger ifrån dig en aura av kärlek. Du vill försöka förbättra dig själv och må bättre. Jag ser inte vad man kan ogilla med dig.
Sen är det ju självklart att man inte kan bestämma hur man mår, men du har en skara vänner runt dig som genuint gillar dig och du har tak över huvudet. Se det positiva med det negativa här, och försök att tänka på att det negativa mest är i ditt egna huvud. Det man tänker om sig själv tänker man oftast inte om andra, och det gäller alla andra också. Vi dömer inte utåt längre, bara inåt. Och dömer vi utåt är det oftast bara en förlängning av det inre dömandet.
Menar förstås inte att trivialisera ditt mående med att säga att det "bara" är i ditt huvud, mår du dåligt över dessa saker måste du prata om dem och det är skitbra att du gör det. Allt som är i ens egna huvud är lika verkligt för en själv som något annat, så. Men jag försöker bara belysa att det inte är en så stor del av helheten egentligen.
Kram, föfan <<333
Jag hoppas att du inte känner att dina känslor blir förminskade när jag skriver det här. Jag vill bara visa att du inte är ensam. Men det betyder inte på något sätt att dina känslor är mindre viktiga eller mindre jobbiga. Jag kan själv känna mog rätt förminskad ibland när det känns som att mina känslor "normaliseras".
Jag vill egentligen fokusera så lite som möjligt på utseende då jag kan tycka att det känns så objektifierande. Men jag vet att det kan behövas när man mår så dåligt över sitt.
Du är grymt fin, Nett. Verkligen riktigt snygg! Du har verkligen ett "sexy lady"-utseende. Damn, girl! Hela du är apsnygg! Det tänkte jag på direkt när jag såg dig första gången. En snygg tjej med en helt galen personlighet. Visste direkt att jag ville lära känna dig!
Det är så fruktansvärt jävla vidrigt av din mamma att säga så. Att behandla sitt barn på det sättet. Man har ju för i h-vete ett ansvar när man skaffar barn.
Jag förstår att du känner dig så dålig och oönskad när du har fått höra sådan vidrig skit. Men du är allt annat än oönskad! Om du bodde i Stockholm eller hade möjlighet att komma hit oftare, så skulle du lött dras med varje gång vi gör någonting. Och nu ska vi banne mig ses snart, vad det nu innebär! Och vi ska prata asmycket!
Det är alltid bra att börja nysta upp allt genom att prata om sin känslor med människor som bryr sig och som du känner dig någorlunda trygg med. Men du borde också söka till en psykolog och be om(/kräva) psykodynamisk terapi. Det behöver du verkligen!
Jag vet att jag brukar vara bra att prata med. Jag är analysarN. Men framförallt face to face. Jag vet att jag har varit alldeles för dålig på att vida det den senaste tiden. Är så jävla sämst på att svara. Förstår inte ens hur det kan vara så jävla svårt. Men jag bryr mig. Det gör jag verkligen!
Vad är psyko..hrmhrm..terapi? aldrig hört talas om det förr!
Jag tycker du är jättebra på att svara, men I know the feel, man tappar luften som en trasig ballong ba.
"sexy lady look" hihi jag fnissade och rullade omkring i sängen. finis♥♥♥♥
Kan för övrigt stenhårt relatera till känslolösheten då jag har ungefär samma känslospektrum som ett träd.
Men ja, lite känslor hade kanske varit bra för hälsan :'))) man mår ju inte dåligt, men sällan i någon extas heller :/
Din mamma är en rövhatt. Du hade nog mått ganska bra av att nysta upp de här sakerna. Kramisar, för att du är fantastisk att krama! Vi måste ses snart och ta igen det vi missade när jag mådde sämst, babe.
Let's stop this bullshit and start being real friends?
Also, din mamma är en jävla skithög, fuck henne.
66 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/alcorexic/519846202/
Visa toppen
Show footer