Den som uppfann en tröja med jättelånga flärpar på ärmarna var inte på topp just då i alla fall.

I dag har jag större delen av tiden inte alls varit iklädd ovannämnda tröja utan en illgrön pridevolontär-t-shirt, men på den korta tiden jag haft den har jag lyckats:

· knyta ihop ärmarnas flärpar med varandra utan att jag märkte det. Sen när jag skulle lyfta ena armen ur knäet gick det inte så bra.

· doppa bägge ärmarnas flärpar i vatten när jag diskade.

· ställa min matlåda på ena ärmens flärpar. När jag skulle dra ut dem åkte lådan nästan i golvet.

· kavla upp ena ärmen för att undvika att få kiss på dess flärpar när jag skulle torka mig.

· inte orkat kavla upp andra ärmen också när jag sedan skulle tvätta händerna. Så nu är ena ärmens flärpar blöta medan andra ärmens bara är fuktiga efter det första likartade missödet.

· klämma ena ärmens flärpar i en kökslåda.

Jag ska aldrig mer använda den här tröjan. Jag skiter i att den är blåbatikmönstrad, har båthalslinning och är prydd med grisrosa glittrande text om zombier.

Okej...

När jag tänker efter har jag inte en susning om varför jag satte på mig den här tröjan in the first place. Jag har liksom aldrig varit förtjust i färgen blått annat än på jeans. Jag tycker inte att batik är speciellt snyggt. Jag avskyr båthalslinning. Grisrosa är en av de fulaste färger jag vet. Allt som har glitter på sig ska sitta på Agnes, definitivt inte på mig. Och nonsenstext på kläder är ett konstigt påfund.

klappar på huvudet, pussar på kinden och ger en kram.