January
Tuesday 14 July 2009 photo 1/1
|
Min mamma dog för sex månader sen. Och jag kan verkligen inte fatta att det verkligen har gått ett halvår. 7:e februari i år. Hon hade en hjärntumör men dog av lunginflammation i början av strålningen.
En tjej berättade att när hennes pappa dog så var alla väldigt "på" och frågade hur hon mådde. I det läget visste hon knappt hur hon mådde med tanke på shocken som hon befann sig i.
Sen nu när det har gått en tid så är det ingen som frågar längre på samma sätt hur det är med henne efter som att de flesta tänker att "tiden läker alla sår". Det är inte så många som har tänkt på att<span style="font-family: tahoma,arial,helvetica,sans-serif;"> hennes shock har lagt sig i efterhand och att det är Nu som hon känner sig ledsen över sin pappa. Det är Nu som hon märker att han inte finns kvar när alla födelsedagar, namnsdagar och alla andra viktiga händelser glider förbi.
Död och sorg är tabu
Det är därför som jag skriver om det nu.
För det är nu som jag verkligen känner hur ledsen jag är över att hon är död och borta.
En vän sa att man måste unna sig att gråta och vara ledsen.
Jag vill verkligen inte att människor ska tro att jag söker efter deras sympati. Och jag antar att vissa människor omkring mig är rädda över att göra mig ledsen för att dom är så oroliga över att det blir jobbigt för mig att tänka på att mamma är död. Men hon är död, och det är jobbigt att låtsas att hon inte är det, och det är jobbigt att låtsas att jag inte är ledsen för att inte oroa någon annan när jag är det.
När människor frågar hur det är (som artighetsfras, vilket man i regel gör.) så brukar jag i regel säga att jag är trött, vilket jag antagligen är när jag säger det. Sorg gör en trött, eller så kan det faktiskt bara vara så att jag är trött pga jobb, sena utekvällar mm.
Jag är rätt öppen, och om någon frågar hur det verkligen är så kan jag svara. Men om man är ute på ett offentligt ställe med mycket människor omkring sig så räcker det ibland att svara att man är trött, så tar man det lite lugnare.
Sen får inte människor bli helt shockade över att jag är glad, skämtar och skrattar mycket. Jag är en skämtsam person, har alltid varit det och det var en av mina sidor som mamma gillade mest.
På ett sätt kan jag tycka att människor blir väldigt helonförklarade när dom dör. Min mamma var inget helgon. Hon hade sidor som jag verkligen gillade och ogillade. Men samtidigt, när människor dör så känns det som att omgivningen låtsas om att dom aldrig fanns för att slippa sörja och ta tag i sina möjligtvis undertryckta känslor.
*När människor dör så blir dom till namn och datum i tidningen.
*När människor föds lägger man till en bild i tidningen för att man ska komma ihåg dom.
Jag tror att vi förvränger döden till något mer onaturligt än vad det är.
Födslar och dödsfall sker lika ofta. Men eftersom att dödsfall är tabu och är någonting som man har hand om i diskrethet, så blir alla så överchockade när det väl händer att dom förväntar att alla anhöriga ska känna sig sönderupprivna med stora traumatiska sår som suggsesivt läker efter hand.
Jag väljer att göra denna texten till min viktigaste.
På samma sätt tänker jag välja att göra mig till den jag är.
Jag tänker bli-,göra-, vara den jag är.
Jag är Evas dotter
*Och Evas dotter tänker ta vara på människors fina och goda sidor, bekanta som obekanta. Och uppmuntra deras fina och goda sidor.
*Evas dotter tänker föregå med gott exempel. Främst för sig själv och för andra runt omkring henne.
*Evas dotter tänker vara stark och försöka vara mer uppmärksam på oförskämda, egoistiska människor som kommer med elaka kommentarer och förtryck mot dom som inte förtjänar det. (Akta er, för jag kan fan i mig säga ifrån!)
För jag är Evas dotter som i regel är öppen för de flesta samtalsämnen där man reflekterar, spekulerar, diskuterar, argumenterar och delar med sig av sina åsikter och erfarenheter med varandra.
Ifall ni känner eller kommer känna någon anhörig som har förlorat någon som har gått bort, och inte vet hur ni ska ta upp tabuämnet med personen så kan jag ge er några tips.
1) Ifall du vet om att personen har förlorat någon, så berätta att du vet om det.
2) Var aldrig rädda för att fråga hur det verkligen är med personen.
3) Prata gärna om den bortgångna. Om du kände personen, prata om gamla minnen eller prata kanske ur ett mer vardagligt perspektiv.
ex."shit, detta var så typiskt hennes/hans humor"
Om du inte kände den bortgångna så kan du tex säga "min lillebror var så jobbig när han var liten. han slog alltid sönder mina saker. Hur var din lillebror?"
4) Försök aldrig att hindra personen från att gråta. Visa hellre att det är okej att han/hon är ledsen inför dig.
5) Var aldrig rädd för att personen ska börja gråta. Han/hon behöver det.
Här delar jag med mig en av mina viktigaste erfarenheter till dig. Du får välja själv i fall du vill ta till dig detta eller inte.
Men för mig känns detta viktigt. Och jag hoppas att du fick en bättre insikt i denna död och sorg-tabu.
Om du har tankar och frågor kring ämnet så var inte rädd för att dela med dig av dom.
Mvh// Anna Evasdotter
(Laleh-Mamma)
http://www.youtube.com/watch?v=7NKra0SZ0EI
En tjej berättade att när hennes pappa dog så var alla väldigt "på" och frågade hur hon mådde. I det läget visste hon knappt hur hon mådde med tanke på shocken som hon befann sig i.
Sen nu när det har gått en tid så är det ingen som frågar längre på samma sätt hur det är med henne efter som att de flesta tänker att "tiden läker alla sår". Det är inte så många som har tänkt på att<span style="font-family: tahoma,arial,helvetica,sans-serif;"> hennes shock har lagt sig i efterhand och att det är Nu som hon känner sig ledsen över sin pappa. Det är Nu som hon märker att han inte finns kvar när alla födelsedagar, namnsdagar och alla andra viktiga händelser glider förbi.
Det är därför som jag skriver om det nu.
För det är nu som jag verkligen känner hur ledsen jag är över att hon är död och borta.
En vän sa att man måste unna sig att gråta och vara ledsen.
Jag vill verkligen inte att människor ska tro att jag söker efter deras sympati. Och jag antar att vissa människor omkring mig är rädda över att göra mig ledsen för att dom är så oroliga över att det blir jobbigt för mig att tänka på att mamma är död. Men hon är död, och det är jobbigt att låtsas att hon inte är det, och det är jobbigt att låtsas att jag inte är ledsen för att inte oroa någon annan när jag är det.
När människor frågar hur det är (som artighetsfras, vilket man i regel gör.) så brukar jag i regel säga att jag är trött, vilket jag antagligen är när jag säger det. Sorg gör en trött, eller så kan det faktiskt bara vara så att jag är trött pga jobb, sena utekvällar mm.
Jag är rätt öppen, och om någon frågar hur det verkligen är så kan jag svara. Men om man är ute på ett offentligt ställe med mycket människor omkring sig så räcker det ibland att svara att man är trött, så tar man det lite lugnare.
Sen får inte människor bli helt shockade över att jag är glad, skämtar och skrattar mycket. Jag är en skämtsam person, har alltid varit det och det var en av mina sidor som mamma gillade mest.
På ett sätt kan jag tycka att människor blir väldigt helonförklarade när dom dör. Min mamma var inget helgon. Hon hade sidor som jag verkligen gillade och ogillade. Men samtidigt, när människor dör så känns det som att omgivningen låtsas om att dom aldrig fanns för att slippa sörja och ta tag i sina möjligtvis undertryckta känslor.
*När människor dör så blir dom till namn och datum i tidningen.
*När människor föds lägger man till en bild i tidningen för att man ska komma ihåg dom.
Jag tror att vi förvränger döden till något mer onaturligt än vad det är.
Födslar och dödsfall sker lika ofta. Men eftersom att dödsfall är tabu och är någonting som man har hand om i diskrethet, så blir alla så överchockade när det väl händer att dom förväntar att alla anhöriga ska känna sig sönderupprivna med stora traumatiska sår som suggsesivt läker efter hand.
Jag väljer att göra denna texten till min viktigaste.
På samma sätt tänker jag välja att göra mig till den jag är.
Jag tänker bli-,göra-, vara den jag är.
Jag är Evas dotter
*Och Evas dotter tänker ta vara på människors fina och goda sidor, bekanta som obekanta. Och uppmuntra deras fina och goda sidor.
*Evas dotter tänker föregå med gott exempel. Främst för sig själv och för andra runt omkring henne.
*Evas dotter tänker vara stark och försöka vara mer uppmärksam på oförskämda, egoistiska människor som kommer med elaka kommentarer och förtryck mot dom som inte förtjänar det. (Akta er, för jag kan fan i mig säga ifrån!)
1) Ifall du vet om att personen har förlorat någon, så berätta att du vet om det.
2) Var aldrig rädda för att fråga hur det verkligen är med personen.
(Laleh-Mamma)
http://www.youtube.com/watch?v=7NKra0SZ0EI
Comment the photo
många Kramar /Martina
vill bara säga att du är modig och stark. <3
puss ferre <3
Måååååånga kramar!
Jag tycker absolut att vi ska träffas! Jag och Jhana har snackat om att ses nån dag denna veckan. Jag kan alla dagar utom torsdag :)<br />
<br />
Kramar!!
kramar
Tänker på dej ibland och allt du får gå igenom. Är så ledsen att det skulle drabba dej! Att det överhuvudtaget drabbar någon är så hemskt! Ta hand om dej vännen<3
Jag känner mig riktigt hedrad. För du verkar vara en hel go tjej. Och jag ser fram emot kramen<3
Jag är verkligen ledsen för din skull, och jag är verkligen säker på att du klarar dig genom det, och oerhört stolt över dig.
Tack för att du säger att du är stolt över mig. Det värmer<3<br />
Du är en sån fin kille, verkligen. Det ska du veta!
<3
Tack, jag tänker också på dig<3<br />
Kramar min vän<3
kan inte säga något som kommer få dig må bättre.
starkt av dig att skriva det här
kramar om <3
jag är verkligen ledsen över att din mamma har dött, och jag tycker du är beundransvärd genom att du kan lämna ut dig så inför dina vänner. du är en sån ball person som är värd din vikt i guld, glöm inte det! keep on swimming (som du verkar klara alldeles lysande) så hoppas jag vi ses snart! stor varm kram!
66 comments on this photo Show all comments »
Directlink:
http://dayviews.com/annaevasdotter/391101347/
Visa toppen
Show footer