Monday 26 November 2012 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Ibland orkar jag inte öppna upp ögonen för att jag vet att livet är som en jojo. Samma folk dag ut och dag in, samma platser, samma samtalsämnen och samma tid som sakta vacklar sig sakta framåt-
Höjdpunkten är resan hem för dagen. Det är den lilla känslan av frihet som är oslagbar. I skolan är man fast med handbojor och taggtråd vid bänken och hemma sitter man fast i ett slags vaccum av 'ignorence' och ständig vrede.
Jag älskar min familj, mina vänner, mitt hem.
Innan ville jag ha så mycket som möjligt, men i långa loppet är det för påfrestande med för höga doser och man vill helst gräva ner huvudet under sanden. Just nu lever jag med två småsyskon som precis blivit hormonbehandlade till max av det man kallar tonåren. Den ena har någon form av 'Gud vet vad' då hon svårt att förstå var gränserna är satta och den andra som inte bryr sig vad som händer i omvärlden. Jag själv har inte världens längsta tålamod, och rådampar gärna tillbaka om det skulle behövas. Men ibland skulle man bara bryta mönstret, åka utomlands, flytta, dra till nån på käften eller bara ligga framför en öppenspis och fokusera på lågornas sken och stilla låta drömmen komma ikapp verkligheten.
Idag har jag pratat med en tandläkare angående tandställning. Hon var osäker på situationen och ville rådfråga/diskutera förhållandena med en specialist. Hon ska se vilka tänder som ska dras ut och inte.
Annons