February
Friday 1 June 2012 photo 1/2
|
Cirkus moon<o:p></o:p>
Millie'sperspektiv<o:p></o:p>
Kapitel 1<o:p></o:p>
<o:p> </o:p>
Del 1<o:p></o:p>
<o:p> </o:p>
Jag gick på den långa, grå vägen somaldrig verkade ta slut. Inga bilar åkte där, och man såg inte en endaste personi sikte trots allt att vägen var så förbaskat lång. Runt mig var det en storskog. Den påminde mig om någon sorts trollskog. Full av mossa, träd och storastenar. Mamma brukade alltid berätta historier om trollskogar när jag varliten. Fortfarande minns jag hur hon satt på sängkanten och kunde allahistorier utantill. Historierna om de stora skogarna fulla med troll ochövernaturliga väsen. Jag brukade alltid tro på dem, att varje gång jag gick ini en skog skulle jag träffa på ett troll eller någon enhörning. Men det gjordejag aldrig. Jag har växt ifrån det nu, nu finns de bara i berättelserna mammaaldrig berättar för mig längre. Jag saknar det faktiskt lite.
Träden som omfattade vägen gjorde så att man nästan inte kunde se in i den. Avdet lilla man kunde se var det mörkt. Solen ville inte tränga sig in mellangigantiska trädkronorna som bestod av tjocka grenar och stora löv. Ibland fickjag tanken om att gå in i där istället för att gå på vägen, men det var mycketmer säkert att jag skulle hitta någon på vägen, även fast den inte verkade hanågot slut. Allt jag egentligen behövde vara inriktad på var att överleva, detkändes som att jag inte skulle möta någon på några dagar. Kanske skulle jaginte ha någonting att äta eller dricka heller, om jag inte drack från någon litenå eller åt en massa bär. Om jag nu skulle hitta några…
<o:p></o:p>
<o:p> </o:p>
Trötthet. Snart kunde jag inte hålla uppe mina ögon längre. Mina linser skav i mina ögon, ibland ångrade jag att jag hade linser istället för glasögon. Men med glasögon kan man inte ändra sin ögonfärg från en äcklig ljusblå till lysande rosa. Vägen jag gick på var inte så rak längre, den hade börjat svänga och träden började minska. Snart kunde jag se ini skogen helt, men vägen verkade fortfarande inte sluta. En prydlig, gammal och vit parkbänk stod tätt intill ett träd. Jag satte mig på den. Den var hård och obekväm, och den gjorde ett obehagligt gnisslade när man rörde på sig. Det förstörde alla andra ljud jag kunde höra, syrsor, fåglar och pinnar som knäcktes inne i skogen ibland. Det var säkert några djur som gick runt och letade efter något att äta. Så här dagsvar det säkert ingen människa som var runt och gick i skogen. Fast egentligen hade jag ingen aning om vad klockan var. Det skrämde mig ibland, tänk om djuren skulle komma efter mig? Jag har aldrig varit så rädd för djur som jag var just då. För vargar och björnar, rävar och andra sorts hungriga vilddjur. <o:p></o:p>
Jag kollade mig runt och insåg attdet började bli mörkt. Jag hade säkert gått i mer än en halv dag och bara letatefter någon, men ingen hade jag hittat. Jag började förlora hoppet om att hittanågon. Började tro att jag skulle få dögenom svält, eller kylan. Istället för att sitta upp på bänken lade jag migner, och de tog inte lång tid tills jag somnade.<o:p></o:p>
Comment the photo
1 comments on this photo
Visa toppen
Show footer