Med huvudet mot mossan på en stor sten kunde jag känna att det för några timmar sedan regnat. Jag måste ha somnat.
Den var alldeles fuktig, kinden också, det kändes nästan som den fukten man får på kinderna efter att ha gråtit. den känslan var jag ju van vid…
Jag la ena handen på mossan som min kind tidigare vilat emot och den andra handen satte jag ner i marken för att sen försiktigt resa mig upp. Redan halvägs upp började det lätta vita tyget på min sommar klänning att falla ner mot fötterna, och även klänningen var fuktig. Började av vana borsta bort barr och annat smuts som hamnat där efter att jag somnat. Blicken var fäst på mina fötter, som alltid var barfota. Barfotabarn var precis vad jag var. Tårna vickade jag på lite grann bara för att se att jag fortfarande hade dem kvar. Nästa steg blev håret, det måste se hemskt ut. Lågt var det, långt och rufsigt och från en början var det i alla fall rö lätt, även om de flesta skulle kalla det gyllene. Men just nu vet jag inte vad jag ska kalla det, smutsigt var det i alla fall, men att göra något åt det mitt inne i en djup skog vore både hopplöst och meningslöst. Vem skulle se mig här?
Runt om kring mig var det bara en helt vanlig barr skog med en blandning av lite björkar och andra träd jag inte riktigt vet vad dem heter. Namn på träd hade jag aldrig riktigt varit bra på.
Man skulle kanske kunna säga att jag just nu befann mig i en glänta, men anledningen till den öppna delen var den lilla dammen som låg mitt framför ögonen på mig. En damm, varför heter det damm? Det får den att verka smutsig, och det var raka motsatsen mot var den var. Den såg ren ut och jag kunde se lite av botten enda här ifrån, även om den såg ut att bli betydligt djupare ut sen. Solen låg på mot den blanka vatten ytan, förutom det så var det inte speciellt mycket ljus här. Och den lilla sjön var nog det enda intressanta här. Annars var allt som vandligt, i en vanlig skog.
Efter att en stund studerat min omgivning kände jag att jag var trygg med att pröva ta ett lätt och försiktigt steg framåt. Et lätt steg framåt. Men då var frågan: Vart var jag på väg?
Efter det som hänt har jag ingen aning om vart jag har varit på väg. Det som… Det… En tanke slog mig, inte lika hårt som om en av de andra i mängden hade slagit mig. Nej. Det var så mycket hårdare. Det gjorde så mycket ondare. Men tanken slog inte mot huvudet, den slog mot hjärtat och det började där med slå fortare. Andningen ökade också, som om jag just varit ute och sprungit i os eller något… Slaget slog till en gång till och den här gången var jag nära att ramla mer på marken igen.
Med ens, som alla andra gånger kunde jag känna tårarna börja komma, först som ett litet lätt dugg regn. Tårar som bara rullar sakta ner för kinderna, men sen blev tårarna allt fler och fler. Jag hade nästan skapat ett vattenfall i miniatyr längs mina kinder.
Panikens hand tog tag om mig och ruskade om mig.
Och där stod jag. En ung flicka. Inte mer än sexton år. Där stod jag, på mina svajiga ben.
Trotts det varma ljuset som föll på sjön så kändes allt mörkt, mörkt och hopplöst.
Fokusera. Fokusera! Tänkte jag. Jag hjärtat slog fortfarande snabbt, men ju mer jag slog tillbaka mot tanken med mina egna slag ju lugnare blev mina hjärtslag, och ju lugnare blev jag. Det var svårt och jobbigt att tänka tillbaka på förut, tänka bakåt i tiden, om minerna och allt om dig. Men det var nästan jobbigare att tänka fråmåt. Mot vad som skulle hända nu. Jag var inte säker och jag kunde inte gå hem igen, den saken var säker.
Så nu då? Vad händer nu då? Det var den enda tanken som snurrade runt och runt i mitt huvud, inte lika mycket som tidigare då det var tuden tankar som åkt en snabb karusell i mitt huvud. Nu var det bara en tanke kvar. Vad hännder nu?

Jag satte mig ner, tog ett djup andetag., Och skrek. Rakt ut. Bara skrek.
Alla fåglarna som tifigare vart runt om kring mig flög i väg och kvittret tysnade med dem.
Rakt framför mig fanns sjön. Den lilla sjön.
Gå. Kom till mig. Jag kunde höra någon viska det, som en vind som smekt mitt öra. Vart skulle jag gå? Menade rösten sjön. Gå. Kom till mig. Det var något jag kännde igen med rösten. Jag resten mig upp upp och tog ett steg närmare sjön. Gå. Kom till mig. Nästan framme i sjön kunde jag se någon där nera.
Jag satte ner foten i vattnet och tog ett steg närmare den djupa botten. Jag bara vadade ut, men klänningen och allt. Tårarna rann fortfarande ner längs mina kinder, men jag kände mig endå lugn. För jag förtod. KJag förstod att jag snart var med dig. Precis inan munnen kom under vatten kände jag någon ta tag i min hand. Jag log. Och till sist sa jag: Jag älskar dig.

Annons

The photo has no tags

Camera NIKON D3100

Focal length 55 mm

Aperture f/5.6

Shutter 1/80 s

ISO 400

Date

Anonymous Thu 10 May 2012 19:13

Fint men läskigt eller hur man ska beskriva det ^_^

CirkusCora Thu 10 May 2012 19:18

Haha ^^ Tack c:

2 comments on this photo

May 2013