April
Wednesday 18 March 2009 photo 1/1
|
Från där jag minns av det jag drömde inatt så var jag ute på Alnö och skulle kolla på inspelningen av ett avsnitt av det snart avsomnade lokalprogrammet Eftersnack. Det var ett enormt studiokomplex, så som man tänker sig att det är efter att ha sett sånt på TV, en jättestor byggnad med korridorer hit och dit med loger och studios bakom olika dörrar. Fast allt det här var utomhus, och alla loger och studios var istället små byggnader. För ovanlighetens skull (fast inget efterlängtat precis) var det vinter i drömmen, och jag gick där i virrvarret av alla byggnader och imponerades av alla potentiella pulkabackar jag såg i snöslänterna mellan byggnaderna. Jag tänkte att jag måste dit och åka pulka någon dag, och tyckte det var lite synd att jag inte fått veta av detta fantastiska ställe förrän mitten på mars, nu när snön är på väg bort.
Jag träffade Erik Nyström, en av programledarna i Eftersnack. Pratade lite honom, men han skulle snart ut i sändning och hade en del att stå i, så han gick iväg. Jag följde efter som en jobbig hund. Dock stannade jag till när jag hörde en annan bekant röst från en av byggnaderna. Det var den andra programledaren Tullamajas loge. Jag minns inte vad det var hon sa därinne, men det lät dramatiskt. Skulle jag våga gå in? Kunde man bara kliva in hur som helst? Såhär nära sändning? Medan jag funderade rusade hon ut ur logen och bort mot byggnaden som var studion för programmet. Jag gick efter, och såg att det strömmade in en massa folk där.
På väg in i studion träffade jag morsan, hennes nuvarande make, och min lillsyrra som är en halvsyster. Jag satte mig med dom på golvet framför läktaren, och inspelningen började. Direktsändning! Fast inte fan kunde vi hålla oss tysta, utan vi pratade och kommenterade olika saker, och störde programledarna med det hela tiden. Lillsyrran hade köpt en macka i en plastförpackning som hon inte kunde få upp. Jag bad att få prova, och så fort jag bara tog i den lilla lådan så åkte locket upp som av sig själv. Programledarna kom av sig, och filmteamet tyckte det var jätteroligt, filmade hela grejen och ville intervjua lillsyrran.
När vi hade varit på väg in till studion såg jag på en skylt att efter detta program skulle korandet av Västernorrlands tatueringar utses. Vet inte om det handlade om att ha flest eller snyggaste tatueringarna. La märke till en fågelbur inne i studion där vi var, i den hängde ett ägg i en äggkopp med snören från burens tak. Plötsligt välte koppen, ägget krossades och burens botten fylldes med klägg. Haha, kl-ägg... Eh, nåja, jag stelnade till och var helt övertygad om att ägget var den som skulle utses till Västernorrlands Tatuering! Nu var ju allt förstört! Programledarna kom av sig igen. Alla glodde. Men morsan lugnade ner mig och sa att finalisterna nog var lillsyrrans bröder, på hennes andra sida av familjen. Vet inte om nån av dom är särskilt tatuerade i verkligheten, men jag köpte detta och kände mig lugnare.
Efteråt var jag på stan med lillsyrran, hon drog runt mig i en barnvagn som ju var alldeles för liten. Vi mötte en brud jag hade kontakt med ett tag förut och jag hoppades att hon inte skulle se mig! Men jag kände igen henne, det blonda långa håret och den höga häxhatten. Jag berättade för lillsyrran att hon var en sån där psykotisk person som jag bara hade skrivit några få inlägg till på Helgon och som då genast hade börjat obsessa om att jag måste vara hennes vän för evigt och att jag inte fick ha några andra vänner och att jag måste lova det, och allt detta bara för att jag hade kjol. När jag berättade detta märkte jag att jag även då hade kjol, en vanlig långkjol. Jag förstog genast varför Erik Nyström inte hade viljat prata med mig, men det sket jag i. Jag var ju ball!
Vi gick in i en klädaffär och jag märkte ganska fort att jag inte hade min plånbok med mig. Självklart, eftersom det inte fanns några dickor på kjolen, så den låg ju kvar ute i barnvagnen. Men när jag gick ut var den borta! En brudjävel hade tagit den, jag såg henne gå iväg med den en bit nerför gatan! Jag sprang efter, försökte genskjuta henne litegrann, men hon upptäckte mig, roffade åt sig plånboken och sprang som en gasell därifrån!
Jag jagade efter henne bort till ett bostadsområde med hyreshus. Hon var jävligt snabb, så jag var aldrig särskilt nära henne, och hon sprang runt hörnet till ett av husen och jag hoppades att hon inte skulle hinna in i någon dörr så jag tappade bort henne. När jag själv kom runt hörnet hade hon gjort just det, men jag hann se dörren stängas igen, så jag visste var hon var. När jag kom fram till dörren stog hon där inne, farmåthukad och andfådd och såg jävligt nöjd ut. Hon tittade upp mot mig när jag kom utanför dörren och såg ännu mer nöjd ut, det var portkod! Men jag försökte öppna ändå, och det gick! Hon fick jävligt bråttom och kutade in i en lägenhet på bottenplan. Den dörren låste hon rejält.
Var skulle jag göra nu då? Ringa polisen? Men vad skulle jag säga? Visste ju inte var jag var! Och inte stog hennes namn på dörren heller, det satt bara massa post-it-lappar på den. Jag gick ut för att se om jag kunde ta mig in på något annat sätt. Jodå, hon bodde ju bottenplan och hade en inglasad altan (eller vad man nu säger på hyreshus...), jag kunde skjuta en ruta åt sidan och klättra in, och hennes altandörr var öppen. Hon chockades och blev helt förtvivlad när jag tagit mig in. Jag sa åt henne att ge tillbaka plånboken, och hon gjorde det genast. Hon hade bara tagit ur mitt körkort och mitt pass. Passet brukar man verkligen ha i plånboken ja... Jag sa att jag skulle ha tillbaka dom med, men fick fanimej tvinga av henne passet, hon ville inte släppa det! Men jag fick av henne det till sist. Sen när jag skulle gå igen var det som att hon ville att jag skulle stanna kvar, hon bönade och bad. Jag gick. Jag hade haft ett par hundralappar i plånboken som jag aldrig kollade efter, men hade hon tagit dom kunde hon behålla dom. Det verkade hon behöva...
När jag gick därifrån kom jag ikapp några japanska affärsmän i kostymer. Jag nästan trängde mig förbi dom, men dom verkade inte bry sig om mig, trots att jag gick omkring i kjol. Dom stannade och tittade på några fula bilar som stog på parkeringen där, något som för mig skvallrade om att det bodde en del slödder i detta bostadsområde. Sen såg jag några ungdomar som tittade på några dragracingbilar som åkte fram och tillbaka på en gata där, och där nånstans blev det nog en annan dröm, eller så vaknade jag. Helt Ok för mig. Jag hade ju fått tillbaka min plånbok.
Comment the photo
så underbart jue!!!
"Och inte stog hennes namn på dörren heller, det satt bara massa post-it-lappar på den"
Det ska jag också ha! undrar om mannen godkänner det? XD
Jag skrattar!
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/drevegracula/344506233/
Visa toppen
Show footer