Jag hade också funderat mycket på vad jag skulle ha för skor, har ju direkt inga som känns bra att vandra runt i karga marker med. Och köpa ett par dyra kängor kände jag inte för då detta kanske är den enda gången jag gör en sån här vandring.

Men mina nya jobbskor då? De har ju rejäla sulor med bra mönster, och är fjädrande och mjuka, när de är nya kan man stå med dem på ett betonggolv i nio timmar i sträck och de bara är så sköna så det kittlar i hela kroppen! De funkar nog bra!
Så redan två dagar innan jag ens gick ut på min semester så packade jag in dessa nya skor i bilen, och varje gång jag sen har öppnat bakluckan har jag tittat noga så de varit med. Fick inte glömma dem!! Till&med i morse tänkte jag på dem medan jag åkte upp till Kilpisjärvi, bekymrade mig över hur amatörmässig jag skulle se ut om jag tog på mig dem intill kajkanten osv. Jag till&med kollade en extra sista gång i bakluckan innan jag åkte, kontrollerade att de verkligen var med.

När jag kom fram och klev på båten så hade jag 20 minuter till godo. Satt där och tittade på de andra som klev på, tittade på bergen, och konstaterade lugnt att sjön låg väldigt blank och stilla, knappast någon risk för sjösjuka under halvtimmesfärden. Allt kändes lugnt.
Men så precis när båten lade ut från kajen så kom jag på det, SKORNA!!!!!! Jag hade ju glömt att byta!!!

Jag flög upp och sa till skepparen att han måste lägga till igen, att jag måste byta skor! Hans svar blev "Sitt i båti ruotsinen vittu, annars smällpåkäfti!!!
Eller nä, det där hände inte, jag satt still och skyllde mig själv. Tänkte att jag väl fick se hur det gick, om jag sen skulle ta båten tillbaka också eller om vandringen jag hade framför mig skulle gå bra med slitna Conversekopior.

Gör som mig, släng kopiorna åt helveta nästa gång!