Att hata sin egen Pappa!!

Att hata sin egen pappa, det är jättehemskt, jag vet - det ska inte vara så, men jag kan inte hjälpa det men det är precis så jag känner.

I hela mitt liv har det bara funnits två personer som jag verkligen kännt äkta hat för. Det är skillnad på att ogilla någon och att hata - hat är en stark känsla. Jag förvånades alltid över som liten att jag kände att pappa inte betydde lika mycket för mig som mamma. Jag sa aldrig "jag älskar dig" till honom, för jag visste inte vad jag tyckte om honom egentligen. Vart efter tiden gick så fortsatte det i samma spår, irritationen blev dock större, jag började känna obehag, när han svor började jag bli rädd.

Jag såg inte trenden då, det är idag jag ser hur allt sakta men säkert rasade neråt utan att jag riktigt tänkte på det eller märkte det. Sakta men säkert fastnade allt du gjorde mot mig, allt du sa i mitt minne - tyvärr övervägde de dåliga sakerna. Dina kommentarer etsade sig fast och meningar som du sa kunde fortsätta att eka i timmar i huvudet efteråt.

För några år sedan dök sanningen mer och mer fram, jag såg alla samband och jag kände bara mer och mer obehag som gick över till äkta hat. Jag vet ärligt talat inte var jag ska ta vägen längre för jag har inga pengar för att klara mig själv i ett eget hem och jag mår bara sämre och sämre och klarar verkligen inte av att vara inom samma väggar som du.

Om jag träffade dig ibland korta stunder så skulle jag kunna samla kraft för att klara av det. Jag blir gråtfärdig av att bara tänka på detta, vet inte var detta ska sluta.. Känner mig inte välkommen hemma längre...

Idag spelar det ingen roll vad du säger - allt är redan förstört och min prägling och min känsla för dig är fast för evigt. Jag har blivit tillräckligt medveten om hur mycket din personlighet skärs sig mot min att jag mår dåligt av att vara i din närhet.

Jag vet, jag hatar att behöva säga det, men jag hatar dig pappa - jag klarar inte alls av dig och du får mig att må så jävla dåligt.

Annons

The photo has no tags

June 2011