För precis ett år sedan, på klockslaget, vändes mitt liv upp och ner. För precis ett år sedan var jag blöt, frusen och rädd. Skadad fysiskt och psykiskt.
I natt sov jag hos Kristoffer och när jag kollade klockan och den visade 01.12 2 September 2016 började jag från ingenstans att fälla tårar och kunde inte andas ordentligt. Tankarna tog mig tillbaka till den dagen i skolan de få timmarna innan allt hemska skulle ske. Saker jag inte alls kommit ihåg sedan tidigare kom över mig. Kristoffer höll om mig och frågade om jag ville prata om det, om det skulle hjälpa. Men allt jag sa var bara att vi skulle ignorera det och sova. Det är ju trots allt det här som jag får leva med och det är ingen idé att slänga bränsle på elden och göra det större och mer uppmärksammat än det är.

Det är viktigt att minnas och se tillbaka, men paniken och ångesten som tränger över mig i ett sådant läge måste jag bara lära mig lägga band på. Och jag lyckades efter enbart 10 minuter med att intala mig själv om att andas, ignorera paniken och inse att jag är på det tryggaste stället av de alla.

Då och då sköljer dessa panikartade känslor över mig men jag lär mig för varje gång att låta det rinna av mig mer och mer och inte uppmärksamma det. Ingen ser ens på mig att jag får mina panikattacker längre.

Nu har jag tagit mig igenom den dagen jag fruktat, och från och med nu hoppas och tror jag och min psykolog att det kommer vända på riktigt. Det första året är alltid det tuffaste och den första årsdagen är alltid den värsta. Från och med nu kan jag se hur den här dagen försvinner mer och mer bakom mig i tid och rum. Äntligen.

Annons

The photo has no tags

August 2016