November
Show more 
Wednesday 2 July 2008 photo 6/95
|
KVÄLLEN BLEV, HÖGST TROLIGT, DEN VÄRSTA I MANNAMINNE.
Det både började med att Anders landade mig i Getinge med sin farkost. (Ost är äcklig). Jag hade min yrsel i en intakt behållare, dvs mitt huvud, vilket var rysligt obehagsamt. Jag mådde mycket inte bra redan då.
I Getinge var det klimakteriesammankomst, där fanns diverse blandade medelåldersmedlemmar och en hel del alkohol som jag aldrig tog del av då jag kände att jag var yr tillräckligt. Men Anders och jag bjöd på lite sällskap och blev ombedda att alstra barnbarn till min mor.
Vi bortsåg från detta önskemål.
Sedan blev det pga bla, mest mig, ett väldigt sävligt farväl Anders och mig emellan trots att jag kommit överens om att han inte skulle få åka alls, vilket han till ingens häpnad också gjorde ändå.
Efter att detta skett pågick min mors något högljudda kalas alltjämt, och jag mådde sämre och dåligt. Jag gick och la mig, allting fortsatte snurra även efter att jag slutit mitt ögonlock på båda sidor om mitt huvud.
Jag trodde alldeles på allvar att jag skulle dö i sömnen. Jag hade dödsångest och var ensammast i hela världen. Sedan hördes min ömma moders man Håkan dunsa i golvet upprepade gånger. Jag gick upp för att se vad som stod på, eller möjligen av. Jag upptäckte då att mina ben inte riktigt bar mig, men släpade mig ändå upp för trappan med min atletiska gudakropp. Min mor och min mors man, låg vid detta tillfälle båda utslagna i sängen.
Jag gormade om att jag ville komma till sjukhus eftersom jag inte ansåg det vara normalt att huset gungade så att jag var tvungen att hålla i mig i golvet, men istället bad min mor mig att jag skulle lägga mig hos henne. Jag kröp ner jämte henne för första gången på cirka hur många år som helst och var tacksam över att jag skulle slippa dö ensam.
Och sedan blev det mest bara sorligt- mamma fyllegrät för att det inte var någon som förstod henne, jag grät för att jag skulle dö, och nu också för att allting var precis som jag upplevde det i min barndom, även om det förmodligen bara är Nathalie som förstår det där sista. Jag klarade inte av den situationen heller, och gick istället ner till mig där jag planerade att gråta över min misär tills jag trillade av pinn. Trots min yrsel gjorde jag inte detta, och inte heller dog jag i sömnen vad jag vet. Jag betvivlar på att någon har läst igenom hela den här ganska olustiga skildringen utav min verklighet, men ni kan ju i alla fall passa på att vara tacksamma över att jag kommer att fortsätta vara aktiv bilddagboksmedlem då jag inte är död.
KVÄLLEN VAR total AVSAKNAD AV KOMIK.
Jag gormade om att jag ville komma till sjukhus eftersom jag inte ansåg det vara normalt att huset gungade så att jag var tvungen att hålla i mig i golvet, men istället bad min mor mig att jag skulle lägga mig hos henne. Jag kröp ner jämte henne för första gången på cirka hur många år som helst och var tacksam över att jag skulle slippa dö ensam.
Comment the photo
Det är trots det jag tycker om dig för allting annat. <3
DU är fin Lovisa :) Vi ses imorgon?
10 comments on this photo
Visa toppen
Show footer