March
Tuesday 16 September 2014 photo 1/2
|
Likt en åldersförvandling i The Sims 3 övergick jag från stadiet tonåring till ungdom, minus allt det sprakande glittret och att jag inte fick några nya kläder vid åldersskiftet. Ungdom har jag ju varit ett tag, men då var jag snarare en tonårsungdom, och nu är jag istället en ungdom eller "ung vuxen." Spelar egentligen inte så stor roll, för en sak är säker: barn är jag i alla fall inte. Bara nästan.
Klockan 05:11 på morgonen rycktes jag ur drömriket till ljudet av en skatas högljudda stämma, jag tror att det var min moder som sjöng "Ja må hon leva", med eftersom att jag inte var helt vaken när det inträffade så är det svår att vara helt säker. Jag somnade om och nästa gång jag vaknade hade jag lite presenter, en vas med rosor och en prinsessbakelse som välkomnade mig till denna dag, som råkar vara min TJUGONDE födelsedag. Liksom Stephen King hade jag i tankarna att jag inte skulle finnas så länge, men liksom han hade jag fel, och som tjugo år får jag handla på Systembolaget, inte åka under barnbiljett och behöver betala för vårdcentralsbesök. Vilka previlegier, wow.
Och på tal om Systembolaget: Mormor var helt inställd på att vi skulle gå dit, på premiärdagen och allt. Själv var jag inte lika entusiastisk eftersom att jag numera kan gå dit vilken dag som helst hela livet, men det fick bli som Mormor ville. Bland hyllorna med vita viner hittade jag flaskan på bilden, och jag köpte den ENDAST för att det var en kattunge på etiketten. Kom igen, en kattunge! Best shit ever. Förhoppningsvis smakar vinet gott också. Det kvittar lite, jag menar, kattungen på etiketten är ju söt.
Därefter gick dagen totalt utför, i samma hastighet som en galning åker ner för en störtloppsbacke. Morföräldrarna och Farfar + hans sambo bjöd in sig själva på fika hemma hos mig, trots att jag inte över huvud taget hade planerat att det skulle bli någon. Givetvis hade jag därför inte förberett med något fikabröd, så Morfar begav sig ut på jakt efter något. "Vad bra, då köper han säkert någon vetelängd eller vad nu gamlingar tycker om så kan jag äta min prinsessbakelse", tänkte jag. Jag kunde ju ändå inte neka dem till att få en kopp kaffe eller två nu när de ändå trängt sig på och belägrat köksbordet. Morfar kom tillbaka, men inte med enkelt fikabröd, nej han kom hem med en jättestor prinsesstårta. Förr kunde jag äta mig omättlig på prinsesstårta och det var det bästa jag visste, men för ett par år sedan föråt jag mig på detta bakverk och har därför övergått till att bara klara av en årlig dos av det, och denna dos intages företrädesvis på min födelsedag. Min prinsessbakelse från mamma hade räckt gott och väl, men nu skulle jag behöva äta av den tårtan Morfar kommit hem med tillsammans med de andra och därför kunde jag lika gärna glömma prinsessbakelsen som annars hade varit så perfekt. Det var dock inte det värsta, själva tårtan alltså, utan det var att alla fyra gamlingar satt och pratade med varandra och knappt med mig över huvud taget. När jag försökte inflika med något för att vara med i samtalen så tittade de mest på mig och fortsatte sedan som att jag inget sagt. Allting blev precis som jag inte ville att det skulle bli, alltså en repris av min artonårsdag. Det kändes inte alls som att de kom dit för att fira mig för att de ville, utan snarare för att det är en "obligatorisk tradition" och ett "måste." Ingen av dem hade en tanke på att anpassa sig efter mig eller vad jag kände för att göra eller någonting. När de väl gått hem allihop så lämnade de mig med en hög med disk och huvudvärk. "Nej, men det är ju du som fyller år, varför ska din åsikt räknas?" som Kim sa i telefon när vi talades vid senare på eftermiddagen.
Jag anser att en födelsedag egentligen inte är något supermärkvärdigt, mer en kul grej, men just att fylla tjugo var en ganska stor grej för mig. Dels för att jag haft världens ålderskris och dels för att jag trodde att jag inte ens skulle bli så gammal. Därför var det svårt att inte bli besviken över att känna att det var som att de bara var där och firade mig för att de var tvugna. Allra helst av allt hade jag förstås önskat ha mina närmsta vänner hos mig, människor som faktiskt ville fira mig, men istället hade jag ingen av dem. Efter ett lagom långt gråtanfall för att få ur all besvikelse stängde jag in mig på mitt rum med en kopp te framför min favoritfilm, "The Perks Of Being A Wallflower", och glömde bort världen ett tag och mådde lite bättre och försökte förtränga vilken jobbig dag det varit.
Klockan 05:11 på morgonen rycktes jag ur drömriket till ljudet av en skatas högljudda stämma, jag tror att det var min moder som sjöng "Ja må hon leva", med eftersom att jag inte var helt vaken när det inträffade så är det svår att vara helt säker. Jag somnade om och nästa gång jag vaknade hade jag lite presenter, en vas med rosor och en prinsessbakelse som välkomnade mig till denna dag, som råkar vara min TJUGONDE födelsedag. Liksom Stephen King hade jag i tankarna att jag inte skulle finnas så länge, men liksom han hade jag fel, och som tjugo år får jag handla på Systembolaget, inte åka under barnbiljett och behöver betala för vårdcentralsbesök. Vilka previlegier, wow.
Och på tal om Systembolaget: Mormor var helt inställd på att vi skulle gå dit, på premiärdagen och allt. Själv var jag inte lika entusiastisk eftersom att jag numera kan gå dit vilken dag som helst hela livet, men det fick bli som Mormor ville. Bland hyllorna med vita viner hittade jag flaskan på bilden, och jag köpte den ENDAST för att det var en kattunge på etiketten. Kom igen, en kattunge! Best shit ever. Förhoppningsvis smakar vinet gott också. Det kvittar lite, jag menar, kattungen på etiketten är ju söt.
Därefter gick dagen totalt utför, i samma hastighet som en galning åker ner för en störtloppsbacke. Morföräldrarna och Farfar + hans sambo bjöd in sig själva på fika hemma hos mig, trots att jag inte över huvud taget hade planerat att det skulle bli någon. Givetvis hade jag därför inte förberett med något fikabröd, så Morfar begav sig ut på jakt efter något. "Vad bra, då köper han säkert någon vetelängd eller vad nu gamlingar tycker om så kan jag äta min prinsessbakelse", tänkte jag. Jag kunde ju ändå inte neka dem till att få en kopp kaffe eller två nu när de ändå trängt sig på och belägrat köksbordet. Morfar kom tillbaka, men inte med enkelt fikabröd, nej han kom hem med en jättestor prinsesstårta. Förr kunde jag äta mig omättlig på prinsesstårta och det var det bästa jag visste, men för ett par år sedan föråt jag mig på detta bakverk och har därför övergått till att bara klara av en årlig dos av det, och denna dos intages företrädesvis på min födelsedag. Min prinsessbakelse från mamma hade räckt gott och väl, men nu skulle jag behöva äta av den tårtan Morfar kommit hem med tillsammans med de andra och därför kunde jag lika gärna glömma prinsessbakelsen som annars hade varit så perfekt. Det var dock inte det värsta, själva tårtan alltså, utan det var att alla fyra gamlingar satt och pratade med varandra och knappt med mig över huvud taget. När jag försökte inflika med något för att vara med i samtalen så tittade de mest på mig och fortsatte sedan som att jag inget sagt. Allting blev precis som jag inte ville att det skulle bli, alltså en repris av min artonårsdag. Det kändes inte alls som att de kom dit för att fira mig för att de ville, utan snarare för att det är en "obligatorisk tradition" och ett "måste." Ingen av dem hade en tanke på att anpassa sig efter mig eller vad jag kände för att göra eller någonting. När de väl gått hem allihop så lämnade de mig med en hög med disk och huvudvärk. "Nej, men det är ju du som fyller år, varför ska din åsikt räknas?" som Kim sa i telefon när vi talades vid senare på eftermiddagen.
Jag anser att en födelsedag egentligen inte är något supermärkvärdigt, mer en kul grej, men just att fylla tjugo var en ganska stor grej för mig. Dels för att jag haft världens ålderskris och dels för att jag trodde att jag inte ens skulle bli så gammal. Därför var det svårt att inte bli besviken över att känna att det var som att de bara var där och firade mig för att de var tvugna. Allra helst av allt hade jag förstås önskat ha mina närmsta vänner hos mig, människor som faktiskt ville fira mig, men istället hade jag ingen av dem. Efter ett lagom långt gråtanfall för att få ur all besvikelse stängde jag in mig på mitt rum med en kopp te framför min favoritfilm, "The Perks Of Being A Wallflower", och glömde bort världen ett tag och mådde lite bättre och försökte förtränga vilken jobbig dag det varit.
Camera info
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/fakefreak/518831798/
Visa toppen
Show footer