July
Thursday 5 July 2012 photo 1/28
|
Fortsättningen på denna text; http://dayviews.com/felill/499270823/
Haha, nu har jag tagit mod till mig att läsa igenom texten (Kajsa är här och sitter och redigerar), eftersom att natten jag skrev den började det hända lite småläskiga saker (vilket resulterar i att jag blir ganska skraj), så jag skrev snabbt ihop ett avslut, stängde ned och kastade mig i sängen snabbt som attan. Haha, usch, jag får en så läskig känsla när jag skriver den här, blir lite rädd, som den fegis jag är.. Jag borde inte skriva om läskiga saker - dock befarar jag att den enda jag skrämmer är mig själv, så knäppt..
..Rösterna dör långsamt bort, tystnar successivt, sopas bort av den lugna nattvinden.
Mina ögon är slutna, och de vägrar att öppnas och se vad som möjligtvis kan vänta på mig utanför. Men jag måste.
Tillslut tvingar jag långsamt upp ögonlocken, och kan lättat andas ut. Inget av mina sinnen kan registrera något onaturligt; varken synen, hörseln eller den där mystiska känslan som förvarnar om att det inte står helt rätt till, eller att jag inte är ensam..
Men nu orkar jag inte tänka mer på det där, så jag andas lättat ut ännu en gång, och mitt andetag omvandlas snabbt till en vit, tjock rök i den kalla vinternatten. Hundarna står darrande kvar, tryckta mot mig, och tigger tyst om att vi ska gå hem, in och snabbt kila in under täcket och sova.
Även om de reagerade på det som hänt överger den kusliga känslan dem rätt snabbt, de lever ju i nuet. Och nuet pockar på efter ett varmt duntäcke att dra över huvudet.
Så simpelt, men ändå så praktiskt.
Vi pulsar tysta genom den lätta pudersnön, som inte längre är lika djup. Den är helt orörd, inte ett enda fotspår finns som kan vittna om att Hon har varit här. Förutom.. Förutom det lilla, lilla svarta märket. Jag känner genast igen det från min tio år gamla dröm.
Lite mindre än en tio-krona, cirkelformad med en tunn, kolsvart ytterkant och smala, virvlande stänger som sitter fästade vid ett runt öga i mitten, vars pupill är glödande röd. Mot bättre vetande bestämmer jag mig för att plocka upp den. Mot bättre vetande, eller kanske bara tanklöshet, för det lilla, svarta märket strålar inte direkt ut enhörningar, pysslingar och regnbågar.
När jag reser mig igen, precis vid grinden, står jag öga mot öga med en kolsvart korp. Den lutar sig fram, fixerar mig med blicken, och för en sekund glöder ögonen kusligt röda, innan den stora fågeln kastar sig mot mig, flaxar rakt upp i ansiktet på mig och skriker ut ett onaturligt, isande skri.
Jag ramlar in genom dörren, kontrollerar snabbt att alla hundar är inne och skyndar mig att dra igen den skyddande muren mot yttervärlden. Att vrida om låset och rusa upp för trappan har aldrig gått så snabbt, och väl inne på rummet tänder jag exakt varenda lampa som finns. Till och med akvariet, vilket resulterar i att fiskarna förvånat och obeslutsamt börjar blubba omkring, antagligen störda i sina kvällsrutiner (om nu fiskar ens kan ha rutiner, vill säga).
När den sista lampan är tänd bränner det till i handen – det lilla märket ser ut som pyrande glöd, och jag hinner inte lägga ifrån mig det innan temperaturen höjts så mycket att jag av ren reflex tappar den. När den faller till marken börjar den långsamt återgå till sin svarta färg, och tillslut är det bara den röda pupillen som fortfarande glöder rött.
I nästa sekund knarrar dörren tyst upp, och den stora korpen uppenbarar sig i öppningen. Jag stirrar förskräckt på den stora fågeln som blickstilla genomborrar mig med blicken, innan den långsamt, långsamt börjar lägga huvudet på sne, och ögonen återigen börjar färgas röda.
Jag vänder snabbt bort huvudet – det här kan inte vara sant, det här händer inte.. Det händer inte.. Och när jag tittar igen är korpen borta.
Märket klirrar till, och jag riktar åter uppmärksamheten på det svarta ögat, som till min förvåning inte längre är ett öga. När den slutligen slutat snurra, och tyst lagt sig kan jag tydligt se att märket blivit lite större, och ögat har bytts ut - mot en kolsvart korp.
Mina ögon är slutna, och de vägrar att öppnas och se vad som möjligtvis kan vänta på mig utanför. Men jag måste.
Tillslut tvingar jag långsamt upp ögonlocken, och kan lättat andas ut. Inget av mina sinnen kan registrera något onaturligt; varken synen, hörseln eller den där mystiska känslan som förvarnar om att det inte står helt rätt till, eller att jag inte är ensam..
Men nu orkar jag inte tänka mer på det där, så jag andas lättat ut ännu en gång, och mitt andetag omvandlas snabbt till en vit, tjock rök i den kalla vinternatten. Hundarna står darrande kvar, tryckta mot mig, och tigger tyst om att vi ska gå hem, in och snabbt kila in under täcket och sova.
Även om de reagerade på det som hänt överger den kusliga känslan dem rätt snabbt, de lever ju i nuet. Och nuet pockar på efter ett varmt duntäcke att dra över huvudet.
Så simpelt, men ändå så praktiskt.
Vi pulsar tysta genom den lätta pudersnön, som inte längre är lika djup. Den är helt orörd, inte ett enda fotspår finns som kan vittna om att Hon har varit här. Förutom.. Förutom det lilla, lilla svarta märket. Jag känner genast igen det från min tio år gamla dröm.
Lite mindre än en tio-krona, cirkelformad med en tunn, kolsvart ytterkant och smala, virvlande stänger som sitter fästade vid ett runt öga i mitten, vars pupill är glödande röd. Mot bättre vetande bestämmer jag mig för att plocka upp den. Mot bättre vetande, eller kanske bara tanklöshet, för det lilla, svarta märket strålar inte direkt ut enhörningar, pysslingar och regnbågar.
När jag reser mig igen, precis vid grinden, står jag öga mot öga med en kolsvart korp. Den lutar sig fram, fixerar mig med blicken, och för en sekund glöder ögonen kusligt röda, innan den stora fågeln kastar sig mot mig, flaxar rakt upp i ansiktet på mig och skriker ut ett onaturligt, isande skri.
Jag ramlar in genom dörren, kontrollerar snabbt att alla hundar är inne och skyndar mig att dra igen den skyddande muren mot yttervärlden. Att vrida om låset och rusa upp för trappan har aldrig gått så snabbt, och väl inne på rummet tänder jag exakt varenda lampa som finns. Till och med akvariet, vilket resulterar i att fiskarna förvånat och obeslutsamt börjar blubba omkring, antagligen störda i sina kvällsrutiner (om nu fiskar ens kan ha rutiner, vill säga).
När den sista lampan är tänd bränner det till i handen – det lilla märket ser ut som pyrande glöd, och jag hinner inte lägga ifrån mig det innan temperaturen höjts så mycket att jag av ren reflex tappar den. När den faller till marken börjar den långsamt återgå till sin svarta färg, och tillslut är det bara den röda pupillen som fortfarande glöder rött.
I nästa sekund knarrar dörren tyst upp, och den stora korpen uppenbarar sig i öppningen. Jag stirrar förskräckt på den stora fågeln som blickstilla genomborrar mig med blicken, innan den långsamt, långsamt börjar lägga huvudet på sne, och ögonen återigen börjar färgas röda.
Jag vänder snabbt bort huvudet – det här kan inte vara sant, det här händer inte.. Det händer inte.. Och när jag tittar igen är korpen borta.
Märket klirrar till, och jag riktar åter uppmärksamheten på det svarta ögat, som till min förvåning inte längre är ett öga. När den slutligen slutat snurra, och tyst lagt sig kan jag tydligt se att märket blivit lite större, och ögat har bytts ut - mot en kolsvart korp.
Camera info
Comment the photo
men najs skrivet anyhow 8D
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/felill/507192996/
Visa toppen
Show footer