July
Wednesday 4 December 2013 photo 1/4
|
På Upplysning.se är det noterat att jag, Frans "Martin" Peter Hedberg, har levt i 9.760 dagar. Jag är född i fiskarnas stjärntecken, måndagen den 16 mars år 1987. Jag är 26 år, 8 månader och 18 dagar.
Mitt enda liv
Det enda liv jag haft
Det enda liv jag kommer få
Det enda liv jag nånsin velat ha!
När jag kommer tillbaka till Jönköping, efter att ha firat jul, nyår och examen hemma i Blekinge (och Skåne), måste jag komma i kontakt med Peter. Handläggaren på Försäkringskassan som förgäves försökt nå mig, både över telefon och via brev, men som jag envist låtit ignorera eftersom min framtid i Jönköping, staden som jag har flyttat till, känts alldeles för oviss för att stämma ett möte med Försäkringskassan och, med hjälp av Peter, planera ett liv där. Lägga upp en plan, lägga ut de första grundstenarna till en permanent vistelse i staden.
Hittills har Jönköping känts som en plats, mer än som ett hem, där jag bara är. Där jag bara finns till utan vare sig mening eller mål. En plats som jag har förflyttat mig till - men aldrig riktigt bosatt mig på. Här står livet som på paus. Den lilla tvåan på Bastugatan har liksom blivit den plats där jag får vara. En plats där jag kan fortsätta finnas. Där livet pågår för alla andra, utom för mig. Jag sitter bredvid och tittar på när mina rumskompisar bygger sig ett hem, en karriär och ett liv - en framtid - uppå sina, sedan lång tid tillbaka, redan utlagda grundstenar.
Att det har blivit så här är enbart mitt eget fel, det vet jag om. Det är jag som har valt att göra Jönköping till min plats och inte till mitt hem. Jag har aldrig ens försökt erövra staden, göra den till mig egen. I mitt sinne är Sölvesborg fortfarande min stad. Och konstigt vore väl annars, eftersom jag spenderar mer tid i Blekinge, tillsammans med mina föräldrar, än vad jag gör i Jönköping med mina vänner. Jag har fortfarande inte ens talat om för min läkare att jag har flyttat, bytt kommun och egentligen måste överföras i systemet till den psykiatrivård som rår över Jönköping.
En sak vet jag; det här går inte längre. Det måste hända någonting nu. Jag kan inte stå utanför längre och titta på. Måste på något sätt hitta in.
När jag kommer tillbaka till Jönköping, efter att ha firat jul, nyår och examen hemma i Blekinge (och Skåne), måste jag komma i kontakt med Peter. Handläggaren på Försäkringskassan som förgäves försökt nå mig, både över telefon och via brev, men som jag envist låtit ignorera eftersom min framtid i Jönköping, staden som jag har flyttat till, känts alldeles för oviss för att stämma ett möte med Försäkringskassan och, med hjälp av Peter, planera ett liv där. Lägga upp en plan, lägga ut de första grundstenarna till en permanent vistelse i staden.
Hittills har Jönköping känts som en plats, mer än som ett hem, där jag bara är. Där jag bara finns till utan vare sig mening eller mål. En plats som jag har förflyttat mig till - men aldrig riktigt bosatt mig på. Här står livet som på paus. Den lilla tvåan på Bastugatan har liksom blivit den plats där jag får vara. En plats där jag kan fortsätta finnas. Där livet pågår för alla andra, utom för mig. Jag sitter bredvid och tittar på när mina rumskompisar bygger sig ett hem, en karriär och ett liv - en framtid - uppå sina, sedan lång tid tillbaka, redan utlagda grundstenar.
Att det har blivit så här är enbart mitt eget fel, det vet jag om. Det är jag som har valt att göra Jönköping till min plats och inte till mitt hem. Jag har aldrig ens försökt erövra staden, göra den till mig egen. I mitt sinne är Sölvesborg fortfarande min stad. Och konstigt vore väl annars, eftersom jag spenderar mer tid i Blekinge, tillsammans med mina föräldrar, än vad jag gör i Jönköping med mina vänner. Jag har fortfarande inte ens talat om för min läkare att jag har flyttat, bytt kommun och egentligen måste överföras i systemet till den psykiatrivård som rår över Jönköping.
Att det har blivit så här är enbart mitt eget fel, det vet jag om. Det är jag som har valt att göra Jönköping till min plats och inte till mitt hem. Jag har aldrig ens försökt erövra staden, göra den till mig egen. I mitt sinne är Sölvesborg fortfarande min stad. Och konstigt vore väl annars, eftersom jag spenderar mer tid i Blekinge, tillsammans med mina föräldrar, än vad jag gör i Jönköping med mina vänner. Jag har fortfarande inte ens talat om för min läkare att jag har flyttat, bytt kommun och egentligen måste överföras i systemet till den psykiatrivård som rår över Jönköping.
En sak vet jag; det här går inte längre. Det måste hända någonting nu. Jag kan inte stå utanför längre och titta på. Måste på något sätt hitta in.
Annons
Comment the photo
ERJ
Wed 4 Dec 2013 18:57
Torkar aldrig tårar utan handskar <3 sjukt underbar låt också.
Behöver du prata gobben så är det bara att ringa <3 här är en tjej som inte har haft ett "hemma" på 10 år
Behöver du prata gobben så är det bara att ringa <3 här är en tjej som inte har haft ett "hemma" på 10 år
Fiskistrakur
Wed 4 Dec 2013 19:04
Awwwwe, gomman.. sitter du och jag i samma situation? :'( Då vet jag precis vilken jag ska vända mig till när det känns jobbigt, söta lilla fjun tusen tack för ditt fantastiska stöd genom alla år och dagboksinlägg :') <33
ERJ
Wed 4 Dec 2013 20:58
En liknande i alla fall, men det som förr var "hemma" är inte heller ett hem längre. Har inte ett (känslomässigt) "hem" någonstans just nu.
Gör det gobben <3<3
Gör det gobben <3<3
Fiskistrakur
Thu 5 Dec 2013 15:01
Lilla älskade vän, MASSA, MASSA, MASSA KÄRLEK till dej! :'D <3<3<3<3<3<3<3
Fiskistrakur
Wed 4 Dec 2013 17:12
Söööööötis, TACK så hemskt mycket mitt vackra lilla GAGA-monster!!^^
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/fiskistrakur/516818520/
Visa toppen
Show footer