November
Saturday 1 January 2011 photo 1/1
|
2 år
utan dig.
Det här är så svårt, jag finner inga ord att förklara.
Att det här skulle hända var helt sjukt.
Vissa stunder går det faktiskt ganska bra, jag sitter och tänker på alla fina minnen du&jag har tilllsammans.
På allting roligt som vi haft tillsammans.
Allt bus vi hittat på och allt skratt som vi delat.
Men när jag tänker efter att jag aldrig någonsin kommer uppleva en sån bra tid igen är det svårt att hindra tårarna.
Det vi hade var underbart, det fanns inget att ändra på.
Jag saknar dig, jag visste faktiskt inte att du hade så stor plats i mitt liv egentligen.
Jag tänkte aldrig på att en dag, då kanske det skulle bli såhär.
Jag tänkte alltid att när jag blev stor så var det du som skulle passa mina barn, det fanns bara en jag litade på så mycket och det var du.
Att det var dig jag skulle lämna, att det var du som skulle finnas kvar på jorden utan mig.
Men så blev det inte, det blev så som ingen någonsin trott.
Du försvann, in i en hemsk brand.
Från första gången jag såg dig och tittade dig i ögonen visste jag att du var en stor person.
En person som skulle kunna ändra hela min värld.
Du ändrade min värld, två gånger.
Breven jag skrivit ligger fortfarande på din säng och din grav.
Jag vet att du inte kommer läsa dom eller att du inte kan läsa, men det kändes ändå rätt att skriva av mig till dig.
Att skriva bara.
Bara dig&mig emellan.
Som alla hemligheter vi hade.
Våran kakgömma, minns du den?
När vi hade en låda som vi gömde under din säng som vi fyllde med kakor hemma hos din farmor?
Det var tider, tider som var så speciella.
Jag kommer aldrig få uppleva dem igen.
Jag saknar dig, det är så sjukt tomt utan dig.
Din bror, jag klarar inte av att titta på honom.
När jag ser på honom ser jag dig.
Precis som en kopia av dig.
Samma skratt, samma leénde.
Alltid glad - precis som du.
När han låg i mitt knä och bara tittade på mig och log.
Då kom tårarna när jag insåg att det inte var du, att du faktistk var borta.
Det är svårt, jag vet att du vill att jag ska älska han som dig.
Men det är svårt, ni är så lika.
Men ingen kommer någonsin bli som du, du var någonting extra speciellt.
Jag längtar tills vi möts igen.
Jag kan inte säga någonting.
Jag är helt stum.
Jag känner mig ensam utan dig.
Du var en äkta vän, även om jag aldrig berättade någonting för dig om jag var ledsen bara satt du i mitt knä och kramade mig och sa
- Bina inte gråta.
Jag kände mig starkare än någonsin, som om alla tårar torkades.
Som om det äntligen var någon som förstod.
Jag hade en framtid tills dagen du försvann, då förstördes allt.
Jag visste inte vad som skulle hända eller vad jag skulle göra.
- Melwin -
jag saknar dig.
önskar du kunde ge mig ett tecken om att du mår bra.
du är värd det bästa bubben.
från dagen jag såg dig, tog du mitt hjärta.
- aj lav jo fattis -
minns du det?
då du kramade mig och tittade på mig och sa det.
önskar varje dag vore som den.
den dagen var speciell.
utan dig.
Det här är så svårt, jag finner inga ord att förklara.
Att det här skulle hända var helt sjukt.
Vissa stunder går det faktiskt ganska bra, jag sitter och tänker på alla fina minnen du&jag har tilllsammans.
På allting roligt som vi haft tillsammans.
Allt bus vi hittat på och allt skratt som vi delat.
Men när jag tänker efter att jag aldrig någonsin kommer uppleva en sån bra tid igen är det svårt att hindra tårarna.
Det vi hade var underbart, det fanns inget att ändra på.
Jag saknar dig, jag visste faktiskt inte att du hade så stor plats i mitt liv egentligen.
Jag tänkte aldrig på att en dag, då kanske det skulle bli såhär.
Jag tänkte alltid att när jag blev stor så var det du som skulle passa mina barn, det fanns bara en jag litade på så mycket och det var du.
Att det var dig jag skulle lämna, att det var du som skulle finnas kvar på jorden utan mig.
Men så blev det inte, det blev så som ingen någonsin trott.
Du försvann, in i en hemsk brand.
Från första gången jag såg dig och tittade dig i ögonen visste jag att du var en stor person.
En person som skulle kunna ändra hela min värld.
Du ändrade min värld, två gånger.
Breven jag skrivit ligger fortfarande på din säng och din grav.
Jag vet att du inte kommer läsa dom eller att du inte kan läsa, men det kändes ändå rätt att skriva av mig till dig.
Att skriva bara.
Bara dig&mig emellan.
Som alla hemligheter vi hade.
Våran kakgömma, minns du den?
När vi hade en låda som vi gömde under din säng som vi fyllde med kakor hemma hos din farmor?
Det var tider, tider som var så speciella.
Jag kommer aldrig få uppleva dem igen.
Jag saknar dig, det är så sjukt tomt utan dig.
Din bror, jag klarar inte av att titta på honom.
När jag ser på honom ser jag dig.
Precis som en kopia av dig.
Samma skratt, samma leénde.
Alltid glad - precis som du.
När han låg i mitt knä och bara tittade på mig och log.
Då kom tårarna när jag insåg att det inte var du, att du faktistk var borta.
Det är svårt, jag vet att du vill att jag ska älska han som dig.
Men det är svårt, ni är så lika.
Men ingen kommer någonsin bli som du, du var någonting extra speciellt.
Jag längtar tills vi möts igen.
Jag kan inte säga någonting.
Jag är helt stum.
Jag känner mig ensam utan dig.
Du var en äkta vän, även om jag aldrig berättade någonting för dig om jag var ledsen bara satt du i mitt knä och kramade mig och sa
- Bina inte gråta.
Jag kände mig starkare än någonsin, som om alla tårar torkades.
Som om det äntligen var någon som förstod.
Jag hade en framtid tills dagen du försvann, då förstördes allt.
Jag visste inte vad som skulle hända eller vad jag skulle göra.
- Melwin -
jag saknar dig.
önskar du kunde ge mig ett tecken om att du mår bra.
du är värd det bästa bubben.
från dagen jag såg dig, tog du mitt hjärta.
- aj lav jo fattis -
minns du det?
då du kramade mig och tittade på mig och sa det.
önskar varje dag vore som den.
den dagen var speciell.
Annons
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/framrooompa/481476728/
Visa toppen
Show footer