April
Tuesday 22 October 2013 photo 1/1
|
Okej allihopa, nu undrar ni säkert "varför lägger hon upp en bild på sin arm som är full av ärr? Attention whore?" Ja just nu vill jag faktiskt ha allas uppmärksamhet. Jag vill att ni ska få se själva vad jag har gjort med mig själv den senaste tiden. Det senaste året har jag nästan festat varje helg. Det var min tillflykt. Alkoholen. Jag löste mina problem med en sjua. VARJE helg. För fyra helger sedan var det nära att gå riktigt dåligt för mig. Jag kände att jag inte orkade mer. Självklart var alkohol med i bilden. Jag bestämde mig för att stoppa i mig massa tabletter och skar upp min arm med ett rakblad. Jag tog farväl av mina föräldrar och min allra bästa vän. Jag bad om ursäkt för att jag var så svag, men jag klarade det helt enkelt inte längre. Resten av kvällen är ganska så diffust för mig. Jag orkade inte hålla upp ögonen. Jag minns att jag hörde Bea knacka på dörren, men jag hade låst den så att hon inte kunde komma in. Men hon lyckades på nått sätt ändå. Jag hörde hur hennes röst bröt sig lite när hon såg mig ligga där på sängen, med en blodpöl nedanför mig. Sedan var jag helt plötsligt på sjukan och fick en tjock slang nertryckt i halsen. Jag såg alla tabletter sakta sugas ut ur slangen och ner i en hink på golvet. Jag var omringad av massa människor och det var en stor lampa hängandes i taket som bländade mig. Det enda jag kunde tänka på då var en film som jag och brorsan hade sett på när vi var yngre. En tjej hade precis som jag försökt ta livet av sig och blivit magpumpad. Brorsan hade sagt att det inte är trevligt att bli magpumpad sådär eftersom de inte hinner söva ner en utan måste ner med slangen så fort som möjligt. Det var inte trevligt. Men som den alkoholist jag är så är jag ganska van att köra ner två fingrar i halsen då det blivit lite för mycket. Men det var ändå inget jag skulle rekommendera, vill aldrig göra om det igen.
Efter de pumpat ut allt innehåll från magsäcken så sköljde de med medicinskt kol, och det var nog det äckligaste jag varit med om. Jag fick en del i munnen och det smakade satan, men men. Sen minns jag att min underbara "extra" morsa tog min hand och småskällde på mig. Min andra hälft stod vid min andra sida och höll min hand. Allt hennes smink var borttaget och hon hade satt upp håret i en knut. Hon såg ganska anständig ut till skillnad från mig. Jag började grina, och hon började grina. Ja bara låg där och jag kände mig så jävla hemsk som utsatt de personer jag älskade mest för det här.
Jag fick åka till IVA i Lycksele och ligga där i ungefär ett dygn. Jag fick ett krampanfall men det var tydligen normalt om man tagit en överdos av medicinen jag tagit. Sedan skickades jag till Skellefteå och fick ligga på psykiatriska kliniken, vilket mer liknade ett mentalsjukhus. Jag vantrivdes där. Jag kände mig som ett psykfall, vilken jag också var men det kändes som att alla som jobbade där dömde mig. Jag ville bara hem och jag har nog aldrig saknat Vilhelmina så mycket som då. Jag hade tappat min matlust vilket inte är så ovanligt och de försökte tvinga i mig äcklig näringsdryck redan andra dagen. Det var helt klart den värsta veckan i hela mitt liv, men sedan var det ju självförvållat också.
Så har ni nu orkat komma såhär långt i min lilla text,( som mer liknar en novell vid det här laget) så ska jag tala om för er varför jag skriver om sådana här personliga grejer på internet. Varför blottar jag mitt lilla hjärta för alla er? Jo för att jag vill att ni för det första ska få veta min historia. Om ni nu fått höra något, för jag antar att ryktet går. Så har ni iaf fått höra det från mig. Jag är deprimerad. Jag knaprar medicin mot det. Jag skär mig själv för det är mitt sätt att dämpa ångesten. Jag bedövar min psykiska smärta med fysisk smärta. Mina armar ser för jävliga ut, och jag kommer få leva med det i resten av mitt liv. Många säger att jag kommer ångra mig senare i livet, och de har ju en poäng. Ingen vill väl ha massa ärr på armarna, men jag skäms inte för det. Däremot om jag skulle fortsätta skada mig själv så skulle jag skämmas. För då är det inte något jag gjort utan något jag gör. Så snälla söta rara människor. Det här riktar jag till alla som mår dåligt. Dränk inte era sorger med alkohol och droger. Om ni nu tvunget ska dricka alkohol. Gör det för att ni är glada och inte för att ni vill bli glada, för i själva verket blir allt bara värre om ni redan är deppad och blandar det med bl.a. alkohol. För er som skadar er själva eller funderar på att göra det. Vill ni ha armar som mig? Vill ni se ut som om Edward Scissorhands gått lös på era armar? Även om ni tror att det blir bättre och även om det känns bättre efter ni dragit rakbladet/rakhyveln över huden. Så kommer inte problemen försvinna. Det kommer alltid nya problem ni måste handskas med och då finns det bättre lösningar än att skada sig själv. För ingen människa förtjänar det. Även om du tror att du inte har någon att prata med, om du inte tror att någon förstår, så tro mig det finns alltid någon. Man kan inte alltid blunda, till slut måste man öppna ögonen och se. Innan ni väljer att göra något dumt, tänk då på mig. Ni vill inte vara med om allt jag gått igenom, det finns enklare lösningar. Ni måste inte göra det så komplicerat som jag valde att göra det. Jag hade turen att klara mig ur det här. Ännu är jag inte återställd men jag är på god väg. Nu har jag öppnat mig för alla er. Jag har fått prata ut. Ni har fått höra min historia, och tro mig, ni som funderar på att ta självmord eller skada er själv skulle bara våga! Ni är betydelsefulla för någon här i världen och den någon skulle nog inte vara så glad om du försvann. Det här kanske låter lite cheesy men du är värdefull. För vissa kommer det här bara vara tomma ord och ni kommer inte förstå mitt budskap utan bara sitta och fundera varför i helvete jag är en sån jävla uppmärksamhetshora, och ni får gott tro det om mig. Jag hoppas om det så bara är en person, att någon läst det här och förstått att alkohol och rakblad inte är de bästa lösningarna ifall man mår dåligt. Jag hoppas också att alla som läser det här förstår hur jävla viktiga ni är, oavsett om ni är bitches som stör er på mig eller sånna som faktiskt förstår vad jag försöker förmedla. Ni alla behövs för att den här världen ska fungera så bra som möjligt. Så ha en jävligt trevlig kväll allihopa, för det ska då iaf jag.
Annons
Comment the photo
Prankez
Tue 22 Oct 2013 23:40
damn... that's deap! förstår dig, har själv vart i samma sits för inte så väldigt länge sedan,, och vid det här laget har du garanterat redan hört allt, så spelar väl egentligen ingen roll vad jag säger här.. men hoppas du har folk du kan prata ut med, om inte annat så fortsätt kämpa! :)
Prankez
Tue 22 Oct 2013 23:44
bra där! och ett litet tips bara; du är inte svag om du känner att du vill ge upp. utan du har bara varit stark alldeles för länge! :)
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/grymtpuckad/516464286/
Visa toppen
Show footer