December
Sunday 13 December 2009 photo 1/1
|
Tänkte skriva några rader.
sekunder förvandlas till minuter, minuter förvandlas till timmar, timmar förvandlas till dagar, dagar förvandlas till veckor, veckor förvandlas till månader och månader förvandlas till år. den 22e november var det exakt ett år sedan min pappa gick bort.
Jag kan lägga upp det såhär. tänk er en vardag, en helt vanlig vardag eller vanlig ska jag väl inte direkt säga men min vardag var nog så annorlunda. jag flyttade ner från stockholm hösten 07 och det blev en stor förändring, växla storstan emot ett liv på landet. tanken var att jag skulle gå i skolan men det dröjde någon månad innan det var dags för mig att återigen infinna mig i skolbänken. den tiden är något jag kommer minnas starkt. som dem flesta kanske vet var min pappa redan förtidspensionerad sen några år tillbaka och har inte mer hobbys än att han kunde sitta uppe med mig långt in på småtimmarna och prata om iprincip allt möjligt, ibland spenderade vi kvällarna framför tvn tittandes på diverse serier och så pågick det ett bra tag och inte förens nu inser jag hur lycklig jag faktiskt var då. hade ju bott med min mamma i stockholm och varit och hälsat på hos pappa nån gång i månaden men helt plötsligt hade jag bytt livet i stockholm mot livet på landet och fick tillfälle att spendera mycket tid ihop med min pappa jag har ett väldigt starkt minne ifrån den tiden det var en sen kväll, eller till och med natt då jag och pappa satt i köket och vi kom in på hur livet i stockholm gentemot livet på landet skiljde sinsemellan och klyftan är stor med det han ville poängtera var att jag nu hade fått tillfälle att spendera tid med min pappa. ska även tilläga att pappa hade druckit lite vin så han var sådär lagom känslosam, ett starkt minne i det ögonblicket löd "min son har kommit hem" och jag såg på hans ansiktsuttryck att han var lycklig, han var glansig i ögonen och jag kunde inte hålla mig, jag brast ut i gråt och det tog inte många sekunder innan vi stod där i köket och kramades och jag insåg verkligen hur mycket jag verkligen betydde för honom. nu så här i efterhand så är jag verkligen evigt tacksam att jag fick spendera sista tiden med dig pappa. man brukar säga, att äger man ingenting så äger man ändå tid men det är absolut ingenting man ska slösa på för att man tror det kommer räcka i evigheter men rätt vad det är så är det slut och då står man där.
Sen efter drygt en månad så började jag skolan men det funkade inte, jag var på tok för skoltrött och jag hoppade sedan av. då spenderade jag inte längre tid med min pappa hemma utan jag hade träffat såpass många kompisar så det var ofta jag var ute och susade. men du satt alltid där under fläkten och rökte när man kom hem. sen kunde vi sitta och snacka långt in på småtimmarna.
15 november var du såpass dålig att vi ringde efter en vårdtaxi som fick komma och hämta dig då du lidigt av en sjukdom ett tag som du aldrig riktigt fick bukt på och vi tyckte det kändes klokt. och här kommer något jag ångrar så innerligt. du åkte ganska sent på kvällen och jag var som vanligt bänkad framför datorn så jag bara sa hej då jag satt kvar där uppe och hörde hur ni gick ut till taxin. jag hade ju ingen vetskap att det skulle bli så alvarligt. jag var nu ensam i huset och njöt av det, kunde spela hur hög musik jag ville och kunde göra vad jag ville men det skulle snabbt förändras. jag somnade ganska sent och vaknade av att jag hade missade samtal på telefonen. det var ifrån min mamma så jag ringde upp och och möts av oro "göran har fått en stroke hörde jag mamma säga" och det tog inte lång tid innan jag hade en stor klump i magen. hon sa även att hon skulle komma ner och bo hos mig ett tag tills allt kommit till rätta igen. vi pratade klart och jag la på och visste inte vart jag skulle ta vägen. all säkerhet man byggt upp av den säkra tillvaron man haft revs i bitar, jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag satt hemma framför datorn med förhoppningar om att det inte var så alvarligt och att han skulle klara sig ur det. nu var det helt plötsligt jag som hade tagit platsen under fläkten och där satt jag och rökte nästan halva natten och lyssnade på musik. morgonen därpå knackar det på ytterdörren och där står mamma och vi åker in mot stan till sjukhuset och kommer in på strokeavdelningen. vi blir förda till ett rum och där ligger en person jag känner igen. min pappa! jag ställer mig brevid sängen och ser att han ler av min närvaro, jag blir väldigt lycklig av att få se honom samtidigt som jag själv inbillar mig om att han stegvis blir bättre under tiden vi är där. på något sätt byggde jag upp hopp men innerst inne kände jag på något sätt att det inte kommer sluta bra. dagarna därefter besökte jag sjukhuset varje dag och blev lika glad varje gång jag var där. hade jag fått sova där hade jag gjort det. dagarna gick och man märkte sakta att hans tillständ försämrades men hoppet kvarstod och slog ut varandra på något sätt.
sen kom den där lördagen som skulle förändra mitt liv föralltid. jag hade somnat tidigt kvällen innan och väcktes hastigt på morgonen av att mamma ropade på mig att vi måste in till sjukhuset för pappas tillstånd hade tydligen försämrats under natten, jag klädde på mig och sket iprincip i resten, vi for in till stan och upp till sjukhuset där vi blev förda till ett rum av en överläkaren. vi väntade några mintuter. sen kom överläkaren in i rummet och man kände av oron i luften. han sätter sig ner och han ser bekymrad och sorgsen ut. jag insåg direkt vad som var påväg att hända men jag väntade in i det sista att erkänna att pappas stund var kommen tils överläkaren öppnade munnen och förklarade att pappa hade fått en stroke till och att han inte hade lång tid kvar att leva. mamma brast ut i gråt, mina systrar och sen jag. han sa även att vi skulle förbereda oss på att ta farväl så jag samlade de få krafer jag hade kvar och vi begav oss för sista gången in till det rummet där jag gånger tidigare fyllts med hopp men den här gången var annorlunda,den här gången var det ett avsked, ett farväl för en person man älskat så mycket och som följt ens liv sen födseln som skulle ge sig av. vi samlades i rummet och sjuksköterskan stängde dörren. ingen av oss kunde hålla känslorna inne. mamma tog farväl och jag såg hur hårt hon tog det och jag stog fortfarande frågandes, klarar jag det här? kan jag verkligen ta farväl till en människa som verkligen betytt så mycket. jag satt och funderade på vad jag skulle säga och det enda rätta var "älskar dig pappa ha det bra". mina systrar tog farväl och gick sedan ut ur rummet. nu var jag där själv. bara jag och pappa som inom några timmar skulle avsluta sin resa. jag satte mig ner brevid honom och tog hans hand, den var kall men inget var förändrat det var precis samma person som jag krattat löv med en vecka innan, han var helt oförändrad. han var inte vid medvetande och jag hörde mig själv säga "älskar dig pappa ha det bra" jag hade hört tidigare att det sista organ som slutar fungera är hörseln och jag är säker på att dem orden gick rakt in i hjärtat. det var sista gången vi var på sjukhuset. aldrig mer skulle vi komma tillbaka det ställe som åsamkat så mycket sorg men även lycka. vi satte oss i bilen på vägen hem och jag ville bara skrika. jag ville bara vakna upp ur mardrömmen. vi kom hem. jag satte mig vid datorn och försökte hålla humöret uppe. timmarna gick tills telefonen ringde. Göran hanqvist finns nu inte längre ibland oss. sånn enorm sorg kommer vi alla genomlida nån gång och det kan vara en utav dem männskligaste tortyrer som finns. jag höll mig ändå samlad men på avstånd för att kunna bearbeta sorgen. under dem timmarna så levde man inte, man var som en zombie, man tänkte inte klart. frågorna i huvudet kom och gick och verklighetsuppfattning var inget som ens existerade.
en tid senare var det begravning, jag hade mixat en låt pappa skrivit som skulle spelas i kyrkan. hade även valt ut andra låtar som jag sedan brände ner på en skiva.
vi samlades i kyrkan och det enda jag såg vad en tom kista, inget annat existerade. det var inte min pappa som låg där inne, det var inte det. begravningen led emot sitt slut. det var en väldigt fin begravning. vi gick ur kyrkan och såg hur dem bar ut kistan till en bil. jag hade tidigare anmält mig som kistbärare så jag fick åka med i samma bil som pappa för sista gången, det kändes konstigt, väldigt konstigt. vi kom fram till östra ny kyrka och möttes upp av dem andra kistbärarna. vi lyfte ur kistan ur bilen och bar den långsamt över kyrkogården fram till pappas slutliga viloplats där vi varsamt hissade ner honom. där låg han nu.
först och främst vill jag säga att jag är så otroligt tacksam att jag fick spendera sista tiden med dig pappa.
sorg är någon som under olika omständigheter påträffar alla och alla bearbetar sorgen på olika sätt. under hela händelseförloppet var jag som förlamad, på utsidan var jag samma gamla vanliga robben som jag alltid varit men på insidan fans bara ett enda stort tomrum, ett eko som klingar med mellanrum.
min bearbetning av sorg vet jag väl aldrig riktigt hur den fungerar, jag kan bara säga såhär, jag har bearbetat sorgen bra. jag tänker mer än ofta tillbaka på den 22 november 2008 och undrar vad som skulle hänt om det inte inträffat hade mitt liv sätt så mycket mer annorlunda ut? jo det hade det, jag hade ju fortfarande gjort lumpen och det ska jag säga att det är jag evigt tacksam över för det har varit en milstolpe ändå sen mönstingen jag minns hur glad min pappa var när han hämtade mig ifrån tåget och ville höra allt jag hade att berätta. tyvärr fick han aldrig veta att jag skulle göra lumpen men på något sätt känns det som att han vet och det är väl på något sätt det som gjort att bearbetningen har gått relativt fort, att tro på att han finns där uppe och vakar över än och att han fortfarande lever kvar i minnen får allting att kännas bra. sen finns det ju stunder då man helst bara vill gå under jorden för att slippa sorgen som tätt smyger på än när man minst anar det men det är sånt man får leva med, kan inte säga annat än att blicka frammåt. framtiden är ännu inte skriven och det är du själv som håller i ratten för att styra den väg du väljer att följa. mognad är något man ska ta till vara på. sakta men säkert mognar man och växer upp men man ska inte låta det ske för fort, gärna stanna upp och se över läget och tänka tillbaka på alla fina stunder man haft.
och med dem orden vill jag avsluta.
livet är vad livet ger och ta till vara på varje ögonblick du får uppleva och gör så mycket du kan för att få ditt liv på det spår du vill åka på.
17 september 1954 - 22 november 2008 vila i frid Göran Erik Hanqvist
sekunder förvandlas till minuter, minuter förvandlas till timmar, timmar förvandlas till dagar, dagar förvandlas till veckor, veckor förvandlas till månader och månader förvandlas till år. den 22e november var det exakt ett år sedan min pappa gick bort.
Jag kan lägga upp det såhär. tänk er en vardag, en helt vanlig vardag eller vanlig ska jag väl inte direkt säga men min vardag var nog så annorlunda. jag flyttade ner från stockholm hösten 07 och det blev en stor förändring, växla storstan emot ett liv på landet. tanken var att jag skulle gå i skolan men det dröjde någon månad innan det var dags för mig att återigen infinna mig i skolbänken. den tiden är något jag kommer minnas starkt. som dem flesta kanske vet var min pappa redan förtidspensionerad sen några år tillbaka och har inte mer hobbys än att han kunde sitta uppe med mig långt in på småtimmarna och prata om iprincip allt möjligt, ibland spenderade vi kvällarna framför tvn tittandes på diverse serier och så pågick det ett bra tag och inte förens nu inser jag hur lycklig jag faktiskt var då. hade ju bott med min mamma i stockholm och varit och hälsat på hos pappa nån gång i månaden men helt plötsligt hade jag bytt livet i stockholm mot livet på landet och fick tillfälle att spendera mycket tid ihop med min pappa jag har ett väldigt starkt minne ifrån den tiden det var en sen kväll, eller till och med natt då jag och pappa satt i köket och vi kom in på hur livet i stockholm gentemot livet på landet skiljde sinsemellan och klyftan är stor med det han ville poängtera var att jag nu hade fått tillfälle att spendera tid med min pappa. ska även tilläga att pappa hade druckit lite vin så han var sådär lagom känslosam, ett starkt minne i det ögonblicket löd "min son har kommit hem" och jag såg på hans ansiktsuttryck att han var lycklig, han var glansig i ögonen och jag kunde inte hålla mig, jag brast ut i gråt och det tog inte många sekunder innan vi stod där i köket och kramades och jag insåg verkligen hur mycket jag verkligen betydde för honom. nu så här i efterhand så är jag verkligen evigt tacksam att jag fick spendera sista tiden med dig pappa. man brukar säga, att äger man ingenting så äger man ändå tid men det är absolut ingenting man ska slösa på för att man tror det kommer räcka i evigheter men rätt vad det är så är det slut och då står man där.
15 november var du såpass dålig att vi ringde efter en vårdtaxi som fick komma och hämta dig då du lidigt av en sjukdom ett tag som du aldrig riktigt fick bukt på och vi tyckte det kändes klokt. och här kommer något jag ångrar så innerligt. du åkte ganska sent på kvällen och jag var som vanligt bänkad framför datorn så jag bara sa hej då jag satt kvar där uppe och hörde hur ni gick ut till taxin. jag hade ju ingen vetskap att det skulle bli så alvarligt. jag var nu ensam i huset och njöt av det, kunde spela hur hög musik jag ville och kunde göra vad jag ville men det skulle snabbt förändras. jag somnade ganska sent och vaknade av att jag hade missade samtal på telefonen. det var ifrån min mamma så jag ringde upp och och möts av oro "göran har fått en stroke hörde jag mamma säga" och det tog inte lång tid innan jag hade en stor klump i magen. hon sa även att hon skulle komma ner och bo hos mig ett tag tills allt kommit till rätta igen. vi pratade klart och jag la på och visste inte vart jag skulle ta vägen. all säkerhet man byggt upp av den säkra tillvaron man haft revs i bitar, jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag satt hemma framför datorn med förhoppningar om att det inte var så alvarligt och att han skulle klara sig ur det. nu var det helt plötsligt jag som hade tagit platsen under fläkten och där satt jag och rökte nästan halva natten och lyssnade på musik. morgonen därpå knackar det på ytterdörren och där står mamma och vi åker in mot stan till sjukhuset och kommer in på strokeavdelningen. vi blir förda till ett rum och där ligger en person jag känner igen. min pappa! jag ställer mig brevid sängen och ser att han ler av min närvaro, jag blir väldigt lycklig av att få se honom samtidigt som jag själv inbillar mig om att han stegvis blir bättre under tiden vi är där. på något sätt byggde jag upp hopp men innerst inne kände jag på något sätt att det inte kommer sluta bra. dagarna därefter besökte jag sjukhuset varje dag och blev lika glad varje gång jag var där. hade jag fått sova där hade jag gjort det. dagarna gick och man märkte sakta att hans tillständ försämrades men hoppet kvarstod och slog ut varandra på något sätt.
en tid senare var det begravning, jag hade mixat en låt pappa skrivit som skulle spelas i kyrkan. hade även valt ut andra låtar som jag sedan brände ner på en skiva.
vi samlades i kyrkan och det enda jag såg vad en tom kista, inget annat existerade. det var inte min pappa som låg där inne, det var inte det. begravningen led emot sitt slut. det var en väldigt fin begravning. vi gick ur kyrkan och såg hur dem bar ut kistan till en bil. jag hade tidigare anmält mig som kistbärare så jag fick åka med i samma bil som pappa för sista gången, det kändes konstigt, väldigt konstigt. vi kom fram till östra ny kyrka och möttes upp av dem andra kistbärarna. vi lyfte ur kistan ur bilen och bar den långsamt över kyrkogården fram till pappas slutliga viloplats där vi varsamt hissade ner honom. där låg han nu.
först och främst vill jag säga att jag är så otroligt tacksam att jag fick spendera sista tiden med dig pappa.
sorg är någon som under olika omständigheter påträffar alla och alla bearbetar sorgen på olika sätt. under hela händelseförloppet var jag som förlamad, på utsidan var jag samma gamla vanliga robben som jag alltid varit men på insidan fans bara ett enda stort tomrum, ett eko som klingar med mellanrum.
min bearbetning av sorg vet jag väl aldrig riktigt hur den fungerar, jag kan bara säga såhär, jag har bearbetat sorgen bra. jag tänker mer än ofta tillbaka på den 22 november 2008 och undrar vad som skulle hänt om det inte inträffat hade mitt liv sätt så mycket mer annorlunda ut? jo det hade det, jag hade ju fortfarande gjort lumpen och det ska jag säga att det är jag evigt tacksam över för det har varit en milstolpe ändå sen mönstingen jag minns hur glad min pappa var när han hämtade mig ifrån tåget och ville höra allt jag hade att berätta. tyvärr fick han aldrig veta att jag skulle göra lumpen men på något sätt känns det som att han vet och det är väl på något sätt det som gjort att bearbetningen har gått relativt fort, att tro på att han finns där uppe och vakar över än och att han fortfarande lever kvar i minnen får allting att kännas bra. sen finns det ju stunder då man helst bara vill gå under jorden för att slippa sorgen som tätt smyger på än när man minst anar det men det är sånt man får leva med, kan inte säga annat än att blicka frammåt. framtiden är ännu inte skriven och det är du själv som håller i ratten för att styra den väg du väljer att följa. mognad är något man ska ta till vara på. sakta men säkert mognar man och växer upp men man ska inte låta det ske för fort, gärna stanna upp och se över läget och tänka tillbaka på alla fina stunder man haft.
och med dem orden vill jag avsluta.
livet är vad livet ger och ta till vara på varje ögonblick du får uppleva och gör så mycket du kan för att få ditt liv på det spår du vill åka på.
17 september 1954 - 22 november 2008 vila i frid Göran Erik Hanqvist
Comment the photo
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/hanqvistr/430244772/
Visa toppen
Show footer