Lite text

Här kommer lite mer av det jag skrivit i mitt NaNoWriMo-projekt. Jag kan inget om tekniska detaljer eller så så det blev såhär ... konstigt.

Håll till godo!

Det skulle ta ett tag innan datorn hade analyserat omgivning och kört det emot färdsträckan. Patricia, Alf och Björn tog bara plats i sina säten för att vänta på vad man hade att komma med. För att ha en så kraftfull dator skulle det ta ett tag för skytteln att ha bearbetat all information som behövdes för att möta besättningens efterfrågan.

"Jag kan meddela att färden har gått överraskande bra, vi har passerat fem asteroidbälten på vår väg och det tycks ju som att vi klarat det bra. Eller vad säger du, Evelina?" sade Sara och vände sig emot ingenjören.

"Tålamod, tålamod, jag är snart klart", log Evelina snett. Snart kopplade hon ur sig och mötte kamraternas blickar. "Vi har några skråmor efter stötar med mindre asteroider. Inget allvarligt, som tur är. Jag tänker inte bemöda mig med att gå ut bara för att spackla lite."

"Men marsianerna kanske tar oss för ovårdade om vi kommer med en bucklig skyttel", flinade Björn.

"Då tycker jag att du kan gå på en liten rymdpromenad!" strålade Evelina. "Jag kan lära dig hur man gör." En skugga av ett elakt flin drog över hennes ansikte.

"Jag tror jag överlever", sade Björn och himlade med ögonen.

"Kan inte skadorna påverka vår hastighet?" undrade Patricia.

"Nja, eftersom det tekniskt sett inte finns något i rymden så finns det inget som kan fastna, om du förstår vad jag menar", förklarade Alf. "Om vi flög i luften eller befann oss i vatten skulle partiklarna fångas upp av ojämnheter och sakta ned oss."

"Aha, jag förstår. Tack!" log Patricia.

"Jävla magsäck, den måste ha krympt flera storlekar. Jag är hungrig igen", muttrade Evelina.

"Du vet väl att man inte ska äta mer än man behöver", sade Björn retsamt. "Jag tror du bara skulle må gott av att äta mindre."

Det visade sig snart att Björn satt för långt bort för att Evelina skulle kunna slå till honom.

"Om du bara slappnar av så kommer din metabolism nog att sakta ned och du behöver inte äta lika mycket", sade Patricia i ett försök till tröst.

"Men hör ni … var är vi någonstans?" undrade Alf.