Den svultnes jakt

Den moderna människan har allt hon kan tänkas behöva oftast inom räckhåll till ett billigt pris, men ett liv som är enkelt och utan motgångar kan lätt bli tråkigt och vad gör man inte då som äventyrare om inte ge sig ut i skog och mark?

Med väska och matlåda att fylla med bär redo gav han sig ut i täta snår där det är bra att kunna lyfta benen en meter över marken. Solen skiner men inte i vildmarken där träden står täta och bladen breder ut sig som en matta över huvudet. Det är lugnt och det är bara han som söker efter föda i dessa omarker där få människor skulle sätta sin fot .. eftersom närmaste väg finns tio meter bort.

Nå, jaktmarkerna är fattiga och för att inte väcka onödig uppmärksamhet smyger han sig emot bergen, men för att komma dit måste han korsa vägen. Tyst och metodiskt lyfter han fot efter fot och sätter försiktigt ned dem för att inte föra onödigt oväsen. Normala människor som använder vägen kan ju få för sig att han är galen som inte tar vägen som alla andra.

Som det djur på vakt han är använder han alla sinnen för att lystra, röra sig, ta bästa vägen, och han har tur. Inte en människa syns till just när han ska till att korsa vägen. Med hastiga steg tar han sig uppför slänten, in i skogen, och så börjar hans sökande efter nya jaktmarker.

Vägen går ideligen upp, upp, upp, över stock och sten, över dike och upp för branta klippor. Med risk för sitt liv tar han sig vidare, och då han nästan nått toppen och den värsta sträckan är tillryggalagd låter han sig njuta av utsikten. Det är fantastiskt. Livet är fantastiskt.

Jaktmarkerna är fattiga, den energi som går åt till svett och sökande är inget som kommer att kompenseras av den magra skörd som han erhåller. Det finns bara ett sätt att kunna fylla en hungrig buk och det är att söka sig till människor, ett halt släkte som ändock har mycket att erbjuda om man drar i rätta trådar.

Tillsammans med fjärilar och diverse andra insekter tar han sig vidare, och ytterligare en jakttur är till ända.