Anbelangande måttfullhet …

… så får min hembys filosofi "Det går int, det är int lönt" mig att tänka på BillyBlues kommentar på mitt senaste inlägg om en framtidsdröm jag har, och den här texten handlar inte om att anklaga någon för att sätta sig upp emot mig. Den handlar om att jag börjat fundera. Hur många tar avstånd från sina drömmar och mål bara för att det är svårt att nå dem, bara för att det inte "lönar" sig. Lönar sig hur? Med pengar? Är pengar det vi behöver för att må bra?

Med snuva och en tung klump i bröstet som förebådar en seg hosta ger jag mig ändå ut en solig förmiddag, det är till och med den här förmiddagen jag skriver om. Jag promenerar ut längs vägen, slänger ett öga på lite skräp och funderar på att försöka dra ihop ett gäng studenter som kanske vill städa naturreservatet med mig.

Nere i backen ställer jag mig i solen och njuter av värmen som smeker min kind och jag ser upp emot skyhöga björkar och aspar, tycker det är synd att jag inte har kameran med mig men kan ändå inte låta bli att beundra trädens fulländade form, bland få av varelser som trotsar gravitationen och sträcker sig UPPÅT, i en skrud av vårsommargrönt. Uråldriga, strävande, visa, trollska, oumbärliga.

Bäcken porlar av nyfunnet liv, jag vet att den passar på innan sensommarvärmen, då den kommer att vara torrare, kanske utan vatten, tänker på hur andra människor ser på bäckens strävan emot sjön, en passiv rörelse ändå så full av kraft.

Sädesärlorna flyr för mina fötter men ändå inte, en av dem stannar på ett par meters avstånd som åskådare när jag närmar mig häggen för att insupa dess himmelska doft. Inte förrän häggen börjar dofta kan jag få sommarro. Häggens dofter talar om för mig att "vad du än tycker, nu är det sommar!" för så har det alltid varit. Häggen står i blom när våren är slut, i alla fall har jag det inprogrammerat sedan barnsben.

Medan jag vänder stegen hem och njuter av sol och grönska tänker jag på de där orden. Att det är svårt att bryta sig loss. Att det kommer bli mycket jobb. Jag tänker att det måste finnas så många som följer med strömmen, som inte vågar eller orkar sträcka sig efter sin dröm och fånga den, av den enkla anledningen att det är jobbigt. Eller att man sticker ut. Man låter andra forma en istället. Livet blir inte så bra man trodde. Man fyller det med saker och pengar, men man är ändå inte lycklig, för för att kunna behålla dessa förgängliga ting måste man jobba hårt. Och när pensionen kommer har man inte alla gånger pengar nog till sitt dyra leverne.

Jag slår i min stora flora för att kontrollera att jag verkligen sett de växter jag sett. Jag funderar först på de svenska namnen, men lägger dessa åt sidan och kollar upp de latinska.

Populus tremula.

Det kanske är mitt träd. Tillsammans med Betula pendula. Sommarträden.

Jag lovade mig själv idag att inte ge upp mina drömmar och mål. Jag lovade mig att hålla fast vid dem om jag så ger mig in i politiken. Jag lovade mig själv så enkla saker men i vår värld ändå så komplexa. Kan jag leva med det?

Ja … för om jag släpper dem kan jag inte leva med mig själv.