Hösten blev till vintern och vintern blev sedermera våren.

Snön började smälta och med den försvann alla spåren.

Tiden gick och snart hade vi snurrat ett varv runt solen.

Ett år har gått och jag sitter här på denna väntstol än.

Och nu har det helt plötsligt gått så lång tid sedan sist.

Jag går i gamla fotspår men känner mig som en turist.

Visste aldrig vart du skulle och nu vet jag inte var du är.

Om du andas lycka eller om du ännu dras med besvär.

Om du fortfarande tänker på mig som jag tänker på dig,

Eller om du sedan länge redan gått vidare till nästa grej.

Om du har försökt att nå mig men inte riktigt nått fram.

Som om du vore regndroppar som hamnat i en damm.

Så nu börjar jag relatera till alla låtar om saknade vänner,

För de tycks alla kunna måla upp dessa känslor jag känner.

De sjungs med en vemod i rösten och en dysterhet i lyriken.

Så i brist på rytmen i dina hjärtslag tar jag tröst i musiken.

Och jag vet att du bara måste finnas bakom någon horisont,

För ditt skratt ekar ännu ut fastän du inte finns på min front.

Man vet verkligen inte vad man har förrän man mister det.

Och när saknaden börjar bli allt för verklig så brister det.

Men man får inte låta sorgen dra ner en i avgrunden.

Alla tårar och all vemod får bara figurera i bakgrunden.

Nu är det bara den eviga längtan som får stå i centrum,

Då jag ännu sitter här och väntar, i kärlekens väntrum.

Så hilma fin och bra :) kan jag få kopiera den och tagga dig?