February
Show more 
Sunday 14 March 2010 photo 10/296
|
Den blöta asfalten, täckt av grus.
Gatan mittemot, tjejer i ett glädjerus.
Regnet faller hänsynslöst ner.
De gråa molnen en dysterhet staden ger.
Överallt, människor med paraplyer går.
Vissa, kanske med öppna sår.
Inte fysiskt, men psykiskt.
Livet är mystiskt.
Här går du och jag.
Medan någon dör idag.
Oundvikligt dör nån.
Men nej... Nu ska vi inte vara sån.
Varje larv blir en fjäril en vacker dag.
Vi övervinner varenda nederlag.
Regnet blöter ner mina kläder.
Allt vi kan göra nu är att hoppas på bättre väder.
Bilen till vänster om mig tvär-stannar.
Skriker ord till mig som jag förbannar.
Snubblar på trottoar-kanten.
Stirrar på den gamla tanten.
Fördomsfullt muttrar hon.
Om hon bara visste att jag tappat tron.
På henne, på dig, på mänskligheten.
Snarare ängsligheten.
Ängsla är något vi delar, dag ut och dag in.
Alla vill till himmelen, men få vill ju dö, sjöng Jason dikten sin.
Oroade över det oundvikliga men ändå med en plan i bakfickan.
För såna är vi, trots vår ficklampa håller vi alltid i tändstickan.
Dyngsur träder jag in i väntrummet.
Försöker stilla mina nerver över det låga mumlet.
Hör sjuksköterskan ropa mitt namn.
Snart får jag ro i hamn.
Vågorna slår in över mig.
Han säger, "Du borde nog sätta dig".
Ficklampan lyser starkt.
Undrar om det här är en hjärtinfarkt.
För det känns som det, efter han pratat klart.
Nu bär det av, med en massa fart.
Ut i regnet igen.
Känns som min enda vän.
Regnet och jag.
Du har följt med mig denna dag.
Vi går samma öde till mötes.
När en plats att kalla hem var allt som söktes.
Det är värre än förväntat.
Ack, som jag har längtat.
Men inte efter det här.
Inte när min själ det tär.
Nu får jag leva mina sista dagar.
Utan regler & utan lagar.
Ficklampan får jag kasta bort.
För tiden jag har kvar är kort.
Tanten är kvar.
Som om hon väntar på svar.
Regnet öser ner.
Kommer sakna känslan den ger.
Fjärilens vingar har slutat slå.
Månader jag har kvar, två.
Tändstickan i bakfickan min.
Brinn tändsticka, brinn.
Gatan mittemot, tjejer i ett glädjerus.
Regnet faller hänsynslöst ner.
De gråa molnen en dysterhet staden ger.
Överallt, människor med paraplyer går.
Vissa, kanske med öppna sår.
Inte fysiskt, men psykiskt.
Livet är mystiskt.
Här går du och jag.
Medan någon dör idag.
Oundvikligt dör nån.
Men nej... Nu ska vi inte vara sån.
Varje larv blir en fjäril en vacker dag.
Regnet blöter ner mina kläder.
Allt vi kan göra nu är att hoppas på bättre väder.
Bilen till vänster om mig tvär-stannar.
Skriker ord till mig som jag förbannar.
Snubblar på trottoar-kanten.
Stirrar på den gamla tanten.
Fördomsfullt muttrar hon.
Om hon bara visste att jag tappat tron.
På henne, på dig, på mänskligheten.
Snarare ängsligheten.
Ängsla är något vi delar, dag ut och dag in.
Alla vill till himmelen, men få vill ju dö, sjöng Jason dikten sin.
Oroade över det oundvikliga men ändå med en plan i bakfickan.
För såna är vi, trots vår ficklampa håller vi alltid i tändstickan.
Dyngsur träder jag in i väntrummet.
Hör sjuksköterskan ropa mitt namn.
Vågorna slår in över mig.
Han säger, "Du borde nog sätta dig".
Ficklampan lyser starkt.
Undrar om det här är en hjärtinfarkt.
För det känns som det, efter han pratat klart.
Nu bär det av, med en massa fart.
Ut i regnet igen.
Känns som min enda vän.
Regnet och jag.
Du har följt med mig denna dag.
Vi går samma öde till mötes.
När en plats att kalla hem var allt som söktes.
Det är värre än förväntat.
Ack, som jag har längtat.
Men inte efter det här.
Inte när min själ det tär.
Nu får jag leva mina sista dagar.
Utan regler & utan lagar.
Ficklampan får jag kasta bort.
För tiden jag har kvar är kort.
Tanten är kvar.
Som om hon väntar på svar.
Regnet öser ner.
Kommer sakna känslan den ger.
Fjärilens vingar har slutat slå.
Månader jag har kvar, två.
Tändstickan i bakfickan min.
Brinn tändsticka, brinn.
Comment the photo
28 comments on this photo
Visa toppen
Show footer