September
Show more 
Friday 28 May 2010 photo 67/296
|
Hon har gett upp.
Det här ska bli hennes sista kupp.
Hon har bestämt sig.
"Finns inget som kan hindra mig."
När världen vände andra kinden,
Då flög hennes hopp iväg med vinden.
Nu fanns det inget längre att hålla fast vid.
"Det har helt enkelt blivit min tid."
I nattens mörker hon sig begav.
För att göra sig fri från all ansvar och alla krav.
Hon visste vart hon skulle gå.
Hon skulle till bron och på räcket skulle hon stå.
Hon känner vinden ta tag om håret.
Det finns inget som kan lindra såret.
Hon blickar ner och allt hon ser är vatten.
Allt hon kunde höra var skratten, då hon stod där mitt i natten.
Det var för mycket att ta.
Allt det hon sa.
Han orkade inte mer.
Tårarna, han orkade inte fler.
Han hade bestämt sig.
"Finns inget som kan stoppa mig."
I hans huvud fanns bara ett mål.
"Alla har en gräns på vad de tål."
Han begav sig ut mot bron.
Nu när han hade tappat tron.
Mörkret hämmade synförmågan.
Allt han kände var farhågan.
Det var då han såg henne stå där.
Och trots alla hans besvär.
Så sprang han som han aldrig förr sprungit.
I sista sekund tog han tag i en tygbit.
I varandras famnar de föll ihop.
I den stunden glömde de alltihop.
Alla anledningar och alla besvär.
Det som betydde var nu och här.
Under den stjärnklara natten, deras tårar rann.
Och hoppets låga än en gång brann.
Nu hade de varandra.
Trots alla andra.
En natt som förändrade deras liv.
Efter det tog de aldrig, utan den andre, ett kliv.
De hade räddat livet på varann.
Då de på livets kant, varandra fann.
Det här ska bli hennes sista kupp.
Hon har bestämt sig.
"Finns inget som kan hindra mig."
När världen vände andra kinden,
Då flög hennes hopp iväg med vinden.
Nu fanns det inget längre att hålla fast vid.
"Det har helt enkelt blivit min tid."
I nattens mörker hon sig begav.
För att göra sig fri från all ansvar och alla krav.
Hon visste vart hon skulle gå.
Hon skulle till bron och på räcket skulle hon stå.
Hon känner vinden ta tag om håret.
Det finns inget som kan lindra såret.
Hon blickar ner och allt hon ser är vatten.
Allt hon kunde höra var skratten, då hon stod där mitt i natten.
Det var för mycket att ta.
Allt det hon sa.
Han orkade inte mer.
Tårarna, han orkade inte fler.
Han hade bestämt sig.
"Finns inget som kan stoppa mig."
I hans huvud fanns bara ett mål.
"Alla har en gräns på vad de tål."
Han begav sig ut mot bron.
Nu när han hade tappat tron.
Mörkret hämmade synförmågan.
Allt han kände var farhågan.
Det var då han såg henne stå där.
Och trots alla hans besvär.
Så sprang han som han aldrig förr sprungit.
I sista sekund tog han tag i en tygbit.
I varandras famnar de föll ihop.
I den stunden glömde de alltihop.
Alla anledningar och alla besvär.
Det som betydde var nu och här.
Under den stjärnklara natten, deras tårar rann.
Och hoppets låga än en gång brann.
Nu hade de varandra.
Trots alla andra.
En natt som förändrade deras liv.
Efter det tog de aldrig, utan den andre, ett kliv.
De hade räddat livet på varann.
Då de på livets kant, varandra fann.
Comment the photo
Fast det kanske är försent nu... Hade missat kommentaren, sorry...
Men jag finner inga andra ord. Otroligt!
36 comments on this photo Show all comments »
Visa toppen
Show footer