September
Show more 
Wednesday 7 July 2010 photo 85/296
|
En bortglömd barndom.
Svår att återberätta.
Kantad av krig.
Krig här hemma.
Liten som man var fick man inga ord.
Tvungen att lyssna på.
Tvungen att bli vittne.
När allt man vill är att springa.
Hade ingen att springa till.
Så kvar blev man.
I detta slagfält.
Där både glas och ord flög genom luften.
Tillflykten blev skolgången.
Att vara nån annan under dagen.
Skratta, leka, glömma.
För att sedan återvända.
Hem till oron, ångesten.
Snart börjades det.
Och ingenstans att ta vägen.
Jobbigt att tänka tillbaks.
Sex, sju, åtta, nio.
Tio, elva, tolv, tretton.
Åren gick.
Större blev man.
Tvungen att göra något.
Kunde inte stå tyst längre.
Komma emellan var enda valet.
Desperata situationer skapar desperata åtgärder.
Kniven från köket tog man i sin hand.
Ner på knä föll man.
Tvungen att göra nåt.
Snälla sluta.
Knivens spets mot det unga hjärtat.
Det som inte orkade mer.
Skriken tog slut.
Men reaktionen var inte den väntade.
Gråtande på knän.
Ingen som kom springande.
Skriken tog slut.
Men kvar på knän med kniven i hand förblev man.
På allvar blev man inte tagen.
Man var för liten för det.
Men skriken tog slut.
Och det var allt som ville göras.
Ett minne som inte borde has.
Ett av många.
Och säkert många fler förträngda.
Men det är nåt som aldrig försvinner.
För det är vad man har kommit ifrån.
Det är vad man har genomlidit.
För att kunna sitta här.
Och skriva dessa ord.
Svår att återberätta.
Kantad av krig.
Krig här hemma.
Liten som man var fick man inga ord.
Tvungen att lyssna på.
Tvungen att bli vittne.
När allt man vill är att springa.
Hade ingen att springa till.
Så kvar blev man.
I detta slagfält.
Där både glas och ord flög genom luften.
Tillflykten blev skolgången.
Att vara nån annan under dagen.
Skratta, leka, glömma.
För att sedan återvända.
Hem till oron, ångesten.
Snart börjades det.
Och ingenstans att ta vägen.
Jobbigt att tänka tillbaks.
Sex, sju, åtta, nio.
Tio, elva, tolv, tretton.
Åren gick.
Större blev man.
Tvungen att göra något.
Kunde inte stå tyst längre.
Komma emellan var enda valet.
Desperata situationer skapar desperata åtgärder.
Kniven från köket tog man i sin hand.
Ner på knä föll man.
Tvungen att göra nåt.
Snälla sluta.
Knivens spets mot det unga hjärtat.
Det som inte orkade mer.
Skriken tog slut.
Men reaktionen var inte den väntade.
Gråtande på knän.
Ingen som kom springande.
Skriken tog slut.
Men kvar på knän med kniven i hand förblev man.
På allvar blev man inte tagen.
Man var för liten för det.
Men skriken tog slut.
Och det var allt som ville göras.
Ett minne som inte borde has.
Ett av många.
Och säkert många fler förträngda.
Men det är nåt som aldrig försvinner.
För det är vad man har kommit ifrån.
Det är vad man har genomlidit.
För att kunna sitta här.
Och skriva dessa ord.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Thu 14 Oct 2010 23:58
Tack, för du ger mig inspiration.
Blev smått tagen av texten, man kan verkligen relatera till det du skriver. Du är väldigt duktig :)
Blev smått tagen av texten, man kan verkligen relatera till det du skriver. Du är väldigt duktig :)
annakarinruis
Mon 2 Aug 2010 23:47
du skriver underbara texter.
peopel do things wrong, but remenber.. lives goes on! (Y)
peopel do things wrong, but remenber.. lives goes on! (Y)
Anonymous
Thu 8 Jul 2010 14:48
Använd dina gåvor i framtiden!
Du är så duktig på mycket!
Vad bra du beskriver om nåt hemskt!
Själen blir ärrad, men... man kan bli
stark av motgångar oxå.
Ur något ont kommer ofta något gott...
T.ex. Du???
Du är så duktig på mycket!
Vad bra du beskriver om nåt hemskt!
Själen blir ärrad, men... man kan bli
stark av motgångar oxå.
Ur något ont kommer ofta något gott...
T.ex. Du???
33 comments on this photo Show all comments »
Visa toppen
Show footer